Det dröms mycket om svunna tider för tillfället. På Instagram ägnar vi oss åt Throwback Thursday, inom politiken fantiseras det om folkhemmet, och varje fredag dansas det till Ramlar på klubbarna. Varifrån kommer detta tillbakablickande – och vad säger det om oss?
En kväll i april var jag på retroklubb på Smålands. Det var göteborgspoparna Broder Daniel som vi skulle ägna vår hyllning, och på dansgolvet trängdes studenter med randiga tröjor och stjärnor på kinderna. Vissa hade i likhet med bandets melankoliske sångare Henrik Berggren basker.
Jag ville inte vara sämre, och skrålade poprandig, stjärnprydd och nostalgisk till bristningsgränsen med i indieklassiker som Luke Skywalker och No time for us. Om man slutit ögonen hade året lika gärna kunnat vara 2003.
Det var en rolig kväll. Men i efterhand har den också fört in mig på lite bekymrade tankespår. Även om det kan vara fint och känslosamt att återbekanta sig med sin inre Shorelineknarkande sextonåring fungerade kvällen som en lite otäck påminnelse om att jag har lite för lätt för att tjusas av nostalgi.
Jag har börjat romantisera mina gamla ”tonårsfavoriter”, och i stället för att leta nytt faller jag allt oftare tillbaka i det gamla och beprövade, som vore jag en medelålders man som sitter och odlar sin halvsekellånga kärlek till John Fogerty.
Om detta är jag inte ensam. I min bekantskapskrets kan jag skönja samma trend, samma melankoliska sug efter kulturella fenomen från uppväxtåren. Och denna längtan efter den tid som flytt verkar strömma genom hela samhället just nu. Folk drömmer om enklare och långsammare tider; det sjungs med till Känn ingen sorg för mig Göteborg på precis varenda efterfest; och all things vintage går åt som smör i solsken. Exemplen kan göras otaliga.
När jag ringer upp Karin Olsson, kulturchef på Expressen, får jag denna spaning bekräftad. Hon påpekar dessutom att de nostalgiska vindarna är något som kommersiella och politiska aktörer effektivt slår mynt av. Om det så rör sig om viralsajter som kammar hem drösvis med klick tack vare listor med ”de knasigaste barnprogrammen från när vi var små” eller teatrar som sätter upp gamla publikfriande klassiker. Eller, för all del, partier som kapitaliserar på idén om ett folkhemssverige som har gått förlorat.
– Ser man exempelvis till Sverigedemokraterna har de ju kunnat utnyttja den nostalgiska trenden effektivt genom att ge folk en enkel berättelse om hur livet var förr. Och Socialdemokraterna bygger i stort sett hela sitt varumärke på sin gamla arbetarklasshistoria med första maj-tåg och vajande fanor, säger Karin Olsson.
Att nostalgi säljer är också något som marknadsföringsindustrin länge har varit väl medveten om. Men är det farligt, eller rent av positivt, att ge sig hän åt all denna sinnesstämning?
Nostalgi är ett ord som går att härleda till grekiskans ”nostos” (att återvända) och ”algos” (smärta) och länge betraktades det som något rakt igenom skadligt.
– När konceptet myntades på 1600- talet sågs det som ett sjukdomstillstånd i likhet med melankoli. Man förband det med en längtan hem, men på senare dagar har det börjat användas lite slarvigt för att beteckna alla former av hågkomster, säger Gunnar Broberg, som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.
Gunnar Broberg menar att nostalgi i grund och botten är en väldigt stark känsla som avser framförallt ett sentimentalt och kanske smärtsamt tillbakablickande.
Från att ha betraktats som något ohälsosamt har det dock på senare år börjat omvärderas till något positivt. I en artikel i The Guardian från 2014 konstateras det att nostalgi har blivit ett hett forskningsområde över hela världen, och att synen på känslan har börjat skifta från en illvillig pådrivare av depression till en kur mot detsamma.
Forskningsresultat har påvisat att nostalgi ofta triggas igång av diverse livssvårigheter, och att känslan fungerar som en inbyggd försvarsmekanism som skyddar oss mot både pessimism och känslor av ensamhet och meningslöshet. Som en följd av detta har till och med nostalgibaserad terapi mot klinisk depression sjösatts på sina håll.
Varför vi av olika anledningar väljer att vältra oss i nostalgi är även något som har sysselsatt kulturskribenten Andres Lokkos tankar. Att vi i dag vadar runt i valfrihet tror han kan vara grundförklaringen till nostalgins starka grepp om oss.
– Det finns en fara i den totala valfriheten, som till viss del är föranledd av internet, där vi kan köpa vad vi vill, göra vad vi vill, lyssna på vad vi vill, kolla på vilken jävla porr vi vill. Den gränslösheten har lett till en ganska förståelig rädsla hos folk, som gör att man hellre blickar bakåt än framåt, säger Andres Lokko.
Andres Lokko anser dessutom att det i vårt snabba och smått kaotiska samhälle finns en stor rädsla för att släppa in nya intryck, och att vidmakthållandet av gamla politiska och kulturella ideal bidrar till att skänka oss en falsk känsla av trygghet.
Enligt Gunnar Broberg är det heller inte märkligt att studenter då och då drabbas av nostalgi.
– Nostalgi kommer ju i olika omgångar i livet, och när man lämnar en livsfas för en annan är det klart att man börjar blicka bakåt också, säger han.
Detta är ett påstående som finner stöd inom nostalgiforskningen. Att flytta hemifrån och trevande påbörja sitt vuxenliv, som för många kan te sig långt ifrån säkert och förutsägbart, skapar en synnerligen god grogrund för nostalgi. Men Andres Lokko hissar varningsflagg för att gå ned sig totalt i detta. Risken är annars, som jag inledningsvis befarade, att man förvandlas till en rätt tragisk figur.
– Om det inte tar en framåt på något sätt tycker jag att man ska akta sig för att romantisera det förflutna. Ofta rör det sig ju om förenklingar och rena fabrikationer. Sedan vill man ju inte bli som somliga av ens gamla vänner från högstadiet som sitter och ältar sin ”fantastiska ungdom”. Och som sätter på London Calling och sjunger med efter fem öl. Det är svårt att tänka sig något mer deprimerande, säger Andres Lokko.
