Studentlivskrönikör Linus Gisborn summerar sina studentår och tackar för sig i sin sista krönika.
För snart två och ett halvt år sedan letade jag mig för första gången upp till Lundagårds mytomspunna tornrum. Trappstegen vindlade sig uppåt, jag var nervös och hoppades att jag inte skulle gå vilse i någon av korridorerna. Typiskt nog var det exakt vad jag gjorde, och förstod genast varför borgen kan liknas vid en schweizerost. Att gå vilse är liksom standard.
Väl uppe blev jag bombarderad av frågor av dåvarande redaktören. Hans ledarstil var imponerande rapp och en virvelvind förkroppsligad.
– Vilken är din journalistiska erfarenhet? Vilka ämnen är du intresserad av? Vad känner du att du vill skriva om? Vi söker egentligen inga krönikörer. Har du något vi kan titta på? Låter Y rimligt? Låter X rimligt? Då säger vi så…
Mitt svar liknade troligen pip mer än något annat.
Att skriva krönikor i Lundagård är enligt min exceptionellt partiska åsikt bland det mest stimulerande som kan göras i Studentlund.
Att hitta på nya ämnen kräver att en ser på Lund med ”krönikeglasögon”: ämnen får inte ben och letar upp mig, tvärtom är det är upp till mig att hitta dem. Därför krävs det att Lund varje dag återuppstår, att allt blir sett på med fräsch blick. Det redan bekanta måste flera gånger återupptäckas – bli ovanligt och aktuellt.
Det har givit en bild av Lund som består av många och motsägelsefulla motiv. Här finns välbärgade, tiggare, knegare, studenter. De ambitiösa. De lata. De som plöjer genom kurser som isbrytare, och de som smäller rätt in i väggen.
Lund är magnoliornas stad, och kanske också staden i Sverige med flest begåvade politiskt aktiva unga människor per capita. De som önskar att de vore skickliga finns det också en uppsjö av. Konditorier vars dofter får uppmärksamheten att färdas från plugg till bakverk. Nationer där festen alltid fortsätter. Kårer som gör ett bra jobb, och kårer som inte har en aning om vad de gör. Organisationer som är livrädda för kritik.
Proffs och pajasar.
Taket är ömsom högt och ömsom lågt.
Men det har inte bara handlat om att se staden på olika sätt, utan också om att återupptäcka sig själv. Se inåt och att skriva fram egna känslor, bli bättre bekant med sig själv.
Och så alla människor i studentvärlden som blivit upprörda eller glada, känt igen sig eller härsknat till – oavsett vilka reaktionerna varit har de aldrig gjort krönikeskrivandet tråkigare.
Att vara del av Lunds studentliv i över tre år har gjort något paradoxalt med mig. Ju längre tid jag stannat i bubblan, desto mindre hemma i den känner jag mig. I den bemärkelsen har jag inget gemensamt med överliggaren, som i det längsta klamrar sig fast.
Jag är redo att lämna borgen och gå vilse igen.
