I en tid av allt större konkurrens om jobben är en akademiskexamen inte längre en garanti för en trygg framtid. Nu ska du skaffa dig 300 högskolepoäng, men gärna också ett extrajobb och en unik merit.
Det är april och en av de där första vårdagarna när solen faktiskt värmer. Studenterna på Ekonomihögskolan skyndar ut från eftermiddagens föreläsningar för att hinna ut till dagens sista strålar. Men inte alla. I sal E220 har ett tjugotal studenter samlats för Karriärcenters sista seminarium denna termin. Längst fram i salen står Gustav Freedholm från fackförbundet ST. Om några minuter ska han inleda sin föreläsning med namnet ”Hur du skriver cv:t som ger dig jobbet”.
Penna och papper ligger redo, och när Gustav Freedholm börjar prata antecknas det flitigt. Och ja, ett välskrivet cv är viktigt får de höra, men det kommer inte att räcka. Det måste fyllas med mer än studier. Extrajobb till exempel. Det var så Gustav Freed-holm själv fick sitt jobb.
Tre mil därifrån sitter Fredrik Gertzell på det beiga regionkontoret för byggföretaget Peab. För två år sedan blev han klar med sin magisterexamen i nationalekonomi vid Lunds universitet. I dag sitter han och räknar på kostnaderna för att rusta upp ett torg i Simrishamn, men jobbet är egentligen ganska långt ifrån vad han hade räknat med. Och om han ens hade någon nytta av sin examen för att få det här jobbet vet han inte.
– Kunskap är såklart aldrig dåligt och en akademisk examen är ju alltid ett kvitto på att man kan anstränga sig och jobba självständigt. Men jag vet inte om det hjälpt mig att få ett jobb, säger han.
Som student funderade han inte så mycket på chanserna att sedan få jobb. Inte mer än att det nog var bra att också läsa en ettårig master. Att bara ha en kandidat kändes lite tunt.
– Jag är uppvuxen på landet och min pappa är lantbrukare så jag har alltid sommarjobbat på gården. Så när jag var klar med min uppsats stack jag hem för att jobba och planen var att sedan börja söka jobb till hösten.
När skörden var färdig för året blev det dags att sätta sig ner och börja leta.
– Jag började söka jobb på hösten men insåg rätt snabbt att det var väldigt svårt om man inte sommarjobbat på bank eller så tidigare. Dessutom hade jag inget som stack ut, inget studentikost engagemang, inga meriterande extrajobb, säger Fredrik Gertzell.
Under hösten och vintern gick han arbetslös. Sökte vad han kunde hitta, men utan resultat.
– Det kändes ganska hopplöst och det är så tröttsamt med alla de där jobbsajterna och deras olika system. Typ: ”Nej, du får inte ladda upp ditt cv som en pdf här utan fyll i det här värdelösa formuläret i stället och klickar du fel så blir det helt tomt”.
I mars sprang hans syster på en bekant till familjen som arbetade på Peab i Malmö. Och jo, kanske kunde de ha något jobb för Fredrik.
– De hade just fått återbud från en av säsongsarbetarna. Även om det här inte var drömjobbet så hade jag ju rätt kvalifikationer eftersom jag var van vid att jobba på en gård. Jag kan sköta en motorsåg och vet hur en trimmer funkar.
Sagt och gjort. Åtta månader efter examen hade Fredrik fått sitt första jobb. Tanken på en slipsvardag på bank hade blivit till blomplantering i Bunkeflostrand. För Fredrik gjorde det ingenting, han var bara glad över att äntligen få ett jobb.
Glädjen över att ha ett jobb blir dock inte långvarig. I juli bryter han foten i samband med en svensexa.
– Det var så trist. Jag hade precis kommit ur deppet av att gå hemma och känna mig meningslös och så blev jag sjukskriven till oktober.
Fredrik stod inte ut med tanken, utan försökte övertala företaget till att han kunde hjälpa till inne på kontoret. Det lyckades lagom till det att gipset skulle av i oktober. En av de som satt inne på kontoret skulle byta jobb och Fredrik kunde ta över hennes arbetsuppgifter.
– Jag fick en provanställning, så när jag blev av med gipset gick jag aldrig tillbaka till mitt gamla jobb.
I mars i år blev han tillsvidareanställd. Kontoret som han sitter på kan han nu kalla sitt eget.
– Det är väldigt roligt att de verkar vara så nöjda med mig. Jag har aldrig haft ett fast jobb innan. När jag började hade jag ingen aning om hur det här med dagvattenledningar funkar eller hur mycket en gatlampa kostar, men jag lär mig nya saker varje dag.
En kontakt, en fot in på ett företag och så lite flyt. För de som inte pluggar till legitimations-yrken är det i dag vad som krävs för att ta sig in på dagens arbetsmarknad. Caroline Tovatt är doktor i etnicitet och migration och disputerade 2013 med en avhandling om kontakters betydelse på arbetsmarknaden.
– En utlyst tjänst får kanske hundratals ansökningar och då behöver du någon som kan rekommendera dig, säger Caroline Tovatt.
I dag är det väldigt vanligt att komma in på arbetsmarknaden genom sommarvikariat och timanställningar – tjänster som sällan utlyses formellt.
– För att ens få reda på de här jobben behöver du någon som kan tipsa dig.
Kontakter är viktiga på många sätt.
Genom sin forskning har hon kunnat se en tydlig förändring kring hur jobb numera tillsätts.
– Fram till början av 1900-talet förmedlades jobb via familjeband och rykte. Gradvis växte det sedan fram en ambition om att göra samhället mer demokratiskt och rättvist vilket ledde till en idé om att utbildning och kunskap skulle ha större betydelse än familjebakgrund och efternamn, säger Caroline Tovatt.
Det här resulterade i att Arbetsförmedlingen instiftades 1902 och år 1976 blev det lag om att alla lediga tjänster skulle utlysas formellt.
– Det här skedde under en tid då arbetsmarknaden var väldigt god. Arbetslösheten var stundtals nere på runt en procent under 70- och 80-talet.
När den ekonomiska krisen sedan kom 1991 gick arbetslösheten snabbt upp till tio procent. Vikten av personliga kontakter ökade återigen explosionsartat.
– Det har ju alltid varit så att man hjälper folk man känner. Men den generella samhällsnormen var ända fram till 90-talet att saker och ting skulle gå rätt till och lediga tjänster skulle utlysas.
Caroline Tovatt menar att vi i dag är tillbaka i en situation som kan jämföras med hur det var på 1800-talet då familj och uppväxt avgör dina chanser mer än dina studier och erfarenheter.
Det här ökar betydelsen av ett starkt nätverk och socialt kapital. Den som har sociala kontakter redan från början har enklare att hitta ett jobb.
– Är du född och uppväxt i Stockholm så är du mer inbäddad i ett socialt nätverk, jämfört med om du gjort en klassresa, eller flyttat dit från en by i Norrland. Med viss reservation för att arbetsmarknaden är komplicerad och att det ser olika ut i olika branscher.
Det här stämmer överens med resultaten från den alumnundersökning som genomfördes av Lunds universitet 2014. Där var det fyra gånger så vanligt att alumner med utländsk bakgrund var arbetssökande i jämförelse med övriga svenska alumner. Trots att de pluggat samma utbildningar. Caroline Tovatt vill dock inte sträcka sig så långt som att utbildning inte längre skulle spela någon roll. Tvärtom.
– En akademisk utbildning leder inte per automatik till arbete, men utan den kommer du inte alls komma på fråga till mer kvalificerade arbeten, säger hon.
Det har blivit allt vanligare att ta jobb som inte matchar utbildningens längd eller inriktning. Enligt
Framtidskommissionens rapport Matchning på den svenska arbetsmarknaden (2012) hade cirka en tredjedel av alla anställda i Sverige år 2000 en utbildning som var minst två år för lång i relation till jobbets krav.
I takt med att äldre, mindre välutbildade generationer, går i pension har också andelen med högutbildade på den svenska arbetsmarknaden ökat i rask takt. Trots det menar den nuvarande regeringen att behovet av högskoleutbildade på den svenska arbetsmarknaden är större än någonsin. Som situationen ser ut i dag har också utbildningskraven från arbetsgivare ökat för varje årtionde sedan 1970-talet.
Åsa Löfström, docent i nationalekonomi vid Umeå universitet och medförfattare till boken Den långa vägen till arbetsmarknaden (2014) tycker det är en överdrift att hävda att det inte längre finns några enkla jobb. Det är inte de enkla jobben som blivit färre, utan de välutbildade som blivit fler. Något som leder till en utträningseffekt.
– Det är ju lätt att bli skrämd när man får höra att det krävs en högskoleutbildning för att kunna sitta i kassan på Ica Maxi. Det beror ju inte på att jobbet som sådant kräver det utan att arbetsgivarna såklart väljer den mest välutbildade av de som söker jobbet.
Åsa Löfström ser också en tendens till att kvinnor i högre utsträckning än män accepterar mindre kvalificerade jobb än vad som motsvarar deras utbildning.
– Kvinnor är ofta mer stressade över att etablera sig fort på arbetsmarknaden eftersom de vill ha en fot in någonstans innan de skaffar barn.
Stressen över att lyckas få in en fot på arbetsmarknaden tycker Åsa Löfström att hon kan märka av bara genom att prata med sina egna studenter på Umeå universitet.
– Det finns ju en förväntan på studenter i dag att de också ska ha ett extrajobb och så vidare. Det talas ofta om de fallande resultaten på universiteten, men det är ju ingen som sätter det i relation till allt annat som studenter förväntas göra vid sidan av studierna.
Åsa Löfström har också märkt hur hon själv börjat säga till studenterna att tänka strategiskt.
– När det skrivs uppsatser och liknande har vi börjat säga att ”tänk på att det här ska användas i ditt cv”. Det sa vi inte för 20 år sedan. Då visste vi inte ens vad ett cv var.
Någon som har tänkt ganska mycket på sitt cv under studietiden är Philip Eriksson. Dagen innan vi ses har han varit på opponering av sin masteruppsats i samhällsgeografi. Det gick bra och i
eftermiddag sitter han i Café Athen i AF-borgen och känner sig riktigt nöjd.
På klingande dalmål kan han konstatera att sista pusselbiten i livet som student har kommit på plats.
– Jag har inte stressat så himla mycket med uppsatsen utan har väl känt att den får bli klar när den blir klar. Men det kommer ju se bättre ut i jobbansökningarna att kunna skriva att studierna är helt avslutade.
De senaste åren har präglats av mycket framtidsångest bland kursarna.
– De flesta har lämnat Skåne nu för de har insett att det inte finns något att hämta här. Vissa har flyttat till Stockholm, andra ända till Norrland.
Philip flyttade ner till Lund våren 2010 för att börja på pol. kand-programmet. Valet av studieort avgjordes av att det låg långt bort från hemstaden Falun. Vad han en dag ville jobba med var oklart.
– Det fanns väl en vision om att jobba med något samhällsrelaterat men det var först på sista året av masterprogrammet som jag fick en tydlig bild av att det är samhällsplanering som jag vill jobba med.Trots att planerna inte alltid varit helt utkristalliserade har han gjort mycket för att bättra på sina framtida jobbchanser.
– Jag gjorde en paus i mastern för att göra en termins praktik på ett svenskt regionkontor i Bryssel. Jag kände att det var viktigt att få lite arbetslivserfarenhet.
Philip har också varit iväg på en utbytestermin i Australien och varit engagerad i Samhällsvetarkåren. Erfarenheter som han hoppas kan gynna honom.
– Det finns många samhällsplanerarjobb nuförtiden, men vi är också många från olika utbildningar som konkurrerar om samma jobb.
Under våren har han sökt ett 30-tal jobb och lyckats få komma på tre intervjuer. Någon anställning har det dock inte resulterat i – de som har fått jobben har haft mer erfarenhet eller uppfyllt exakt alla kriterier. Han har också märkt att många jobbannonser är skrivna för att passa en specifik person.
– De har egentligen redan tillsatt en person och har utformat annonsen efter det. De måste ju lägga ut en annons för byråkratins skull men egentligen är det lönlöst att söka.
Just nu saknar Philip fast boende. Planen är att den närmsta framtiden bo hos olika vänner, skifta mellan soffor i Stockholm, Lund och Falun. Det gör att han kan spara pengar och vara flexibel.
– Jag tror jag till slut kommer få ett jobb och att jag inte har några stora fasta utgifter gör att jag inte känner mig så stressad.
Frågan är hur länge han orkar vänta. Självförtroendet riskerar att dala snabbt.
– I värsta fall kan jag tänka mig att göra en praktik till. Många arbetsgivare kräver ju minst ett års erfarenhet och det skulle jag ju ha om jag gjorde en praktik till.
Trots krav på erfarenheter, referenser och välfyllda cv:n är det ändå akademikerna som är de stora vinnarna. Arbetslösheten i Sverige är hälften så hög bland akademiker jämfört med hela den svenska arbetsmarknaden. Förlorarna är de som inte längre får plats – de som trots att kraven för ett yrke inte blivit högre inte längre ses som tillräckligt kvalificerade.
Eva Oscarsson, utredare på den fackliga centralorganisationen Saco, konstaterar att det är svårt att ifrågasätta att arbetsgivare rekryterar genom kontakter. Därför behövs insatser för att kompensera grupper som till exempel nyutexaminerade och invandrade akademiker som saknar kontakter.
Eva Oscarsson menar att Arbetsförmedlingen i högre grad skulle kunna stå för de här kontakterna men också att olika aktörer skulle kunna bli bättre på att etablera mentorskapsprogram.
– Det här skulle göra att man får kontakt med personer i arbetslivet inom det område man utbildar sig. Jag har varit mentor i Juseks mentorsprogram åt en kvinna från Bosnien som jag kunde stötta i hennes jobbsökande och hon kunde dra nytta av mina kontakter.
Och värdet av utbildning? Kommer vi om tio år att stå inför en situation då det krävs en doktorshatt för att få komma på anställningsintervju? Åsa Löfström, docenten i nationalekonomi, skrattar förfärat åt frågan.
– Vi lever i en tid av utbildningshysteri. Jag vill inte säga att människor ska utbilda sig mindre, men vi måste se över hur arbetsmarknaden kan anpassas till alla nivåer. Situationen vi har i dag skapar en förstämning bland unga som inte vill gå en längre utbildning efter gymnasiet, säger hon.
Och kanske är det också så att vi i framtiden ska se högre studier som ett sätt att utbilda medborgare, snarare än arbetstagare.
– Det finns en tendens inom politiken att tänka att mer utbildning är lösningen på all arbetslöshet. Men det är ingen som ställer frågan om det verkligen är sant. Alla är rädda för svaret, för vad ska vi annars komma med för recept för att fler ska få jobb?
TEXT: ANNIKA SKOGAR OCH SAGA SANDIN
