Det behövs inte mer kvotering utan snarare större lönespridning för att höja lönerna på de kvinnodominerade yrkena. Det skriver Philip Norrman, utbildningspolitisk krönikör.
När forskaren Eivind Torp sökte meriteringsstöd på Mittuniversitetet möttes han av beskedet att tjänsten inte var tillgänglig, av den anledningen att han var en man. Mittuniversitetet tillät helt enkelt att bara kvinnor fick söka just det speciella meriteringsstödet.
Eivind valde då att stämma universitetet till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Han vann och Mittuniversitetet erkände att man avsiktligt hade valt att diskriminera på grund av könstillhörighet.
Men Eivinds fall var inget undantag. Stiftelsen Centrum för Rättvisa, som kämpar för stärkta individuella fri och rättigheter, har i en granskning visat på att över hälften av de svenska lärosätena väljer att reservera olika tjänster enbart för kvinnor — trots att det, enligt diskrimineringslagen, är olagligt.
I ett meritokratiskt samhälle är det inte kön, klass, hudfärg eller sexuell läggning som ska vara avgörande, utan i stället individens kompetens. Förutom den principiella aspekten kan man fråga sig om kvoteringen verkligen behövs?
För jämställdheten går faktiskt framåt: Fler kvinnor i sitter i dag i riksdagen än tidigare, i börsbolagens styrelser väntas andelen kvinnor snart vara fyrtio procent, och i akademin dominerar kvinnorna allt mer:
1986 utgjorde kvinnor en fjärdedel av de som tog ut en doktorsexamen. I dag är den andelen femtio procent. Av de som börjar på universitet och högskolor är cirka 60 procent kvinnor och på prestigeutbildningar som jurist och läkare är kvinnor i majoritet.
Nima Sanandaji, teknologie doktor vid Kungliga tekniska högskolan beskriver i sin bok Att spräcka glastaken hur kvinnor är vinnarna i framtiden. De drar särskilt nytta av trender som urbanisering och ett växande tjänstesamhälle.
Fysiska arbeten som generellt sett har gynnat män, minskar i omfattning och egenskaper som punktlighet och social kompetens, där kvinnor har ett försprång, blir allt viktigare.
För att höja lönerna och öka karriärmöjligheten för de många kvinnodominerade akademikeryrkena som sjuksköterskor och socionomer är reformer som minskade offentliga monopol och större lönespridning viktiga.
För kvinnor ter sig framtiden inom akademin så väl som på arbetsmarknaden ljus ut. De har, som Olof Palme uttryckte, ”Underbara dagar framför sig”
