Att börja ett nytt program kan vara förenat med stora sociala risker. Detta är något som studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur blir varse när han möter sina nya kursare.
Tidig kväll i Malmö. Ihop med ett hundratal andra sitter jag och lyssnar på Egenmäktigt förfarande-författaren Lena Andersson, som deltar i ett samtal om ”relationer”. Andersson tar bland annat upp hur svårt hon har för människor som alltför tydligt söker efter vänskap, eller som, gud förbjude, förödmjukar sig genom att uttryckligen ”be om den”. Hon finner detta oattraktivt, och vi andra skrattar och tänker att något sådant skulle vi aldrig göra.
En vecka senare inser jag att personen hon beskrev var jag – på varenda skolstart i mitt liv.
Jag står då öga mot öga med mina nya klassisar, och ställd inför faran att göra ett dåligt intryck och riskera att gå två kompislösa år till mötes, förvandlas jag med ens till en kärlekstörstande hundvalp. I klungan av studenter, med nervöst flackande blick, är jag således beredd att göra Vad Som Helst för att bli omtyckt – jag ler försäljarleenden som om mitt liv hängde på det; mina skratt är för höga och förbindliga.
I denna ovärdiga sinnesstämning tappar jag därtill kontrollen över min mun. Fullständigt. I min strävan att göra ett vinnande intryck flyger filtret mellan tal och tanke iväg. Och i det vakuumet föds exempelvis följande replikväxling:
[Jag hamnar i samspråk med en fransyska, vi ursäktar oss för våra engelska uttal]
Jag: Vi kan i alla fall enas om engelska med tysk brytning är det värsta. Herregud, vad vidrigt det låter.
Hon: Flera av mina bästa vänner är tyskar. Och jag tycker att det är den vackraste accenten.
Jag: Jag trodde att det var meningen att fransmän skulle hata tyskar?
Hon: [skeptisk] Varför det?
Jag: Ja, på grund av kriget. Hitler och allt det där.
[Tystnad]
Hon: Vi har kommit över det där nu…
[Tystnad]
Hon undviker mig sedan resten av dagen.
Men även om jag skäms, så kan jag ta det. Ty ingen har bättre erfarenhet av första-skoldagen-katastrofer än jag, och detta var ändå inte värre än när jag som sexåring förföljde en kille på skolgården i hopp om det skulle väcka vänskapens eld i hans bröst (det slutade tyvärr med att han slog mig).
Och i slutändan är det nog som min upplysta vän Lovisa slår fast efter skolan: inga varaktiga relationer ingås med personerna man hänger med första dagen.
Vem vet, kanske eftersom vi skämmer ut oss så mycket inför varandra att vi inte klarar av att se varandra i ögonen igen.
