I januari började korridorens dusch krångla. Lampan tändes och släcktes med några sekunders mellanrum. Jobbigt, tyckte vi, och felanmälde hos AFB. Våren kom och gick men lampan fortsatte blinka. Eftersom det tar nio månader att framställa ett barn borde det ju rimligen vara tillräckligt med tid för att fixa en lampa. Därför har jag kommit fram till att hyresvärden med detta försöker lära oss något. Vi är ju trots allt studenter och världen är för oss en enda stor skola! Vad läxan är har vi inte fått veta, men att ta reda på det lär ju bara vara ytterligare en del av uppgiften. Jag har funderat lite på vad syftet är, här är mina bästa förslag hittills.
- Med mycket fantasi kan den blinkande lampan kännas som en mycket långsam strobe-light. Varje morgon blir då slowmotion-disco, så att man kommer ut ur duschen inte bara ren utan även fistpumpandes. Släng in lite Avicii i 10 BPM så har vi en riktig fest på gång.
- Att raka benen har blivit en extremsport. Blod, svett och tårar men också en härlig adrenalinkick. Nu förstår jag tjusningen med fallskärmshoppning.
- Frustrationen över att ständigt bli fråntagen sin syn gör att man kommer i kontakt med djupliggande psykiska trauman och får chansen att bearbeta dem. Igår kom jag över den gång de rev min favoritklätterställning på fritids för att den inte levde upp till EU-standard.
- Att lampan då och då fungerat helt normalt för att sen börja blinka igen har gett mig erfarenhet i hur jag kan hantera besvikelse. Som en rätt priviligierad person är detta också en viktig del i att öka min förståelse för andras verklighet.
Tack AFB för att ni lärt mig detta och så mycket mer!
XOXO
Linna Fredström
