Att studera på universitetet kan ibland kännas som ett destruktivt förhållande. Det skriver Lundagårds studentlivskrönikör Andrea Ax Karlsén.
Så har trettio högskolepoäng kommit och gått. Utan att ens säga ”Tack för mig – det var trevligt att vara här, men nu måste jag vidare.”
Det är samma sak varje gång, ändå slås jag av hur förvånad jag blir inför varje ny termin. Vid uppropet känns allt så närvarande. Det är dags att ta tag i allt spännande som kursansvarige talar om. Böcker inhandlas, bläddras i, klottras lite i ibland. Jag vill likna det vid ett nyligen startat förhållande, med förälskelsehormoner som bubblar i kroppen och förväntningar på att det här ska vara för evigt.
Förhållandet utvecklas snabbt till ett intensivt sådant. Första bråket infaller redan vid första tentaperioden. Hur kan du göra såhär mot mig? Jag bara ger och ger, läser och gör uppgifter, och du bara tar energin och livslusten ifrån mig.
Jag blir destruktiv. Dricker på tok för mycket kaffe, äter bara knäckebröd. Gråter och skriker. Men bråket ebbar ut när (om) tentaresultatet kommer tillbaka positivt. Vad bråkade vi om egentligen? Det var töntigt, vi är ju bra tillsammans. Såhär håller det på, vi bråkar och blir sams igen och glömmer bort att vi för ett litet ögonblick sedan hatade varandra. Min omgivning börjar bli orolig för mig, varför utsätter jag mig för detta?
Jag vet att jag inte är ensam i det här. Alla studenter har ett gemensamt mål i den här relationen. Någon vi måste övervinna, någon vi samtliga valt att ha i våra liv men som sakta dränerar oss. Men tillsammans blir vi starka. Vi bildar studiegrupper, går upp tidigt. Vi skickar länkar till varandra – ibland är dessa studierelaterade, ibland visar de katter som spelar piano. Genom samarbete och kunskapsutbyte tar vi oss bäst i genom detta. Det är den viktigaste lärdomen jag fått under min universitetstid hittills.
Efter sista bråket (sista tentan) gör vi slut. Hur hinns så många tentor och inlämningsuppgifter med på en enda termin? Hur kan allt redan kommit, eskalerat, nått klimax och sedan tagit slut? En låt från Disneyfilmen Frozen fastnar i mitt huvud: ”I know I left a life behind but I’m too relieved to grief”.
Trettio högskolepoäng har tackat för sig. En omtumlande tid som jag gladdes åt, men som nu är över. Frågan är hur vi kommer över ett förhållande med en universitetstermin. Förhoppningsvis som ur alla andra stormiga förhållanden i livet: med flaggan i topp och nya, sunda tankar om hur en relation, eller termin, ska vara.
