Akademin misslyckas i sitt uppdrag när de främlingsfientliga rösterna i samhället får ljuga oemotsagda. Det tycker Sebastian Persson, utbildningspolitisk krönikör.
Jag är egentligen ganska trött på Lunds universitets ledord ”att förstå, förklara och förbättra vår värld”. Men jag tycker att det är dags för akademin att leva upp till dessa ord, framför allt nu när samhället behöver kunskap och vägledning.
Precis som alla andra har jag sett bilderna på den treårige Alan Kurdi som livlös spolats upp på en strand. Bilderna, som berörde hela Sverige, satte igång en enorm rörelse och miljonbelopp har samlats in. Samtidigt som dessa bilder spreds fylldes mitt flöde på Facebook med klippet där Hans Rosling läxar upp en dansk journalist, och genom att använda sig av statisk och fakta, beskriva den rådande situationen.
Att sprida fakta och kunskap om den rådande situationen är något akademin borde göra i större uträckning. När främlingsfientliga röster sprider osanningar om tiggeri och invandring har inte bara politiken och media misslyckats, utan även akademin.
I ansatsen att universitetet ska förstå, förklara och förbättra vår värld måste detta förvandlas från tomma ord i en strategisk plan, till en handling som visar att de kan leva upp till sina högt ställda mål.
Akademin sitter i en unik position. Dels utbildas flera hundratusen studenter vid svenska universitet och högskolor, människor vars liv till stor del påverkas och formas under studenttiden. Akademin har också ett uppdrag att förmedla kunskap till samhället i stort, här tycker jag att de misslyckas.
Det är inte förrän Hans Rosling synts på bred front i media som akademin blivit en del av den offentliga debatten. Om det är medias vinkling eller akademins ovilja att synas vet jag inte, men oavsett blir akademins osynlighet ett misslyckande.
Steven Lukes pratar om maktens tre ansikten, där ett av maktens ansikten är makten över tanken. Det vill säga makten över vårt sätt att se på och förstå saker och ting. När Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga röster oemotsagda får sprida lögner om invandringens kostnader och omfång blir de av många sedda som sanningar.
Akademin är och måste vara en kunskapskälla och misslyckas med detta när politiska lögner blir sanningar. Forskarna bär också ett ansvar för hur den offentliga debatten utformas då det är de som kan bidra med grundfakta i den politiska debatten. Först efter det kan vi gå vidare i den politiska diskussionen och först då kanske börja närma oss en lösning på problemen.
