Att reflektera över otäcka samhälleliga problem är något som de flesta av drar oss för. Kulturkrönikör Marcus Bornlid Lesseur placerar sin inre struts under lupp.
Redan på åttiotalet ställde det australiensiska bandet Midnight Oil en fråga som spekulativt sinnade människor världen över alltsedan dess har tampats med: ”How can we sleep while our beds are burning?” Efter initiala oenigheter råder det numera konsensus bland det internationella rockhistorikerförbundets ledamöter om att frågan är avsedd som en metafor för hur folk skjuter ifrån sig otrevligheter på makronivå för att i stället ”sköta om sitt eget hus”.
Vrider vi fram klockan en massa år gav skribenten Rebecka Åhlund i somras uttryck för en liknande känsla på Twitter. Hon konstaterade att ”Det är fan svårt att känna söndagsmyset när världen brinner”. Och visst känns det som om världen har gått in i en värmebölja, när vi varje dag serveras nyheter om terroristkriser, skuldkriser, flyktingkriser, et cetera. Men detta till trots: jag upplever inte att folk verkar ha speciellt svårt att sova fastän lakanen osar bränt. Av någon anledning befinner sig ändå åhlundarna i en behjärtansvärd liten minoritet; överlag verkar folk inte ha några problem med att komma in i söndagsmysfeelingen.
Folk är ju strutsar lite till mans. Själv är jag på intet vis bättre. När jag lyssnar på miljövetenskapsprofessorn Johan Rockströms sommarprat, i vilket han slår att vår generation är den sista som kan återställa den ekologiska balansen innan vi ställs inför en planetär tipping point, blir jag uppmanad av en vän tv4-röst i mitt huvud att tänka på något trevligare i stället. Rösten förklarar att jag har nog med saker att bekymra mig över ändå, utan att jag har en planets framtid på mina axlar: Vad jag ska äta till middag? Eller hur jag ska ”klickmaxa” min nästa Lundagård-krönika. Vanliga utmattande vardagsproblem, det vill säga.
Allas våra strutstendenser bottnar förstås i ett potpurri av ångestreducering och lathet. Att låtsas som om det regnar är helt enkelt mer skonsamt för magen. Däremot: om vi accepterar att det finns ett problem, och att vi själva bär en del av ansvaret för det, känner vi oss kanske tvungna att agera på något sätt. Vilket de flesta av oss tycker är jobbigt. Om vi helt sonika hellre väljer att tänka på Peter Jidhe är vi inte nödvändigtvis dåliga människor.
Men samtidigt utgör vi ett de facto trängande samhällsproblem i oss själva. Och jag undrar om inte vi borde låta Greenpeace surra fast och tvångsmata oss med En obekväm sanning tills vi reser oss som en individ och kräver storskaliga politiska strukturförändringar. För i brist på den typen av tvångsingripande kan vi ge oss fan på att vi strutsar komma fortsätta göra det vi är bäst på – gömma våra huvuden djupt i sanden tills nästa istid är över oss.
