Vid Lunds universitet är vissa åsikter mer tabu än andra. Studentlivskrönikör Julia Karlsson har uttalat en av de värsta – och mött starka reaktioner.
Jag kom till Lund för ett år sen. Snabbt stod det klart att jag har en åsikt som provocerar. När denna ståndpunkt yttras tycks jag ofta rubba lundastudentens tillvaro; ståndpunkten är så vidrig att den knappt går att greppa för den stackars, säg, lundaekonomen. Ståndpunkten lyder:
”Jag är ointresserad av nationslivet.” Lundaekonomen ser ut som att jag förolämpat hens förfäder.
Jag fortsätter:
”Jag fattar inte grejen.” En förbipasserande LTH:are svimmar på plats.
”Det verkar töntigt (ibland törs jag säga synonymen ’borgerligt’).” En framtida ingenjör spyr i sin mun.
Nådastöten kommer när jag blottar den allra mörkaste av sanningar: jag är inte ens är medlem i Studentlund. Inte alla lundastudenter överlever denna vetskap.
Om lundastudenten samlar sig från den initiala chocken brukar reaktionerna skifta. Vissa frågar mig med gråten i halsen varför jag pluggar i Lund om jag ska missa allt det roliga. Andra blir vreda och utropar vildsint ”Det finns ju något för ALLA!”. Väljer jag då att rycka på axlarna händer det att lundastudenten stannar i sitt korridorsrum i en vecka då hen måste reparera sina psykologiska skador, trots att hen missar lördagens event på Malmö nation.
Jag har viss inside information om nationslivet. Vid ett tillfälle knackade en kursares vän på en dörr i en nationsbyggnad. Dörren öppnades av någon som gav mig en godkännande nick. Triumf! Jag spenderade kvällen med att dricka öl mina ej-medlem-i-Studentlund-läppar egentligen inte förtjänade vidröra. Åt en killes rester, rökte några cigg. Mer vill jag inte berätta om denna kriminella härva. Ingen gillar en golare.
Även Smålands nation har infiltrerats – också denna gång genom en rad regelkränkningar. Detta nationsbesök var likt det första som vilket barbesök som helst. Du fick din öl. Du drack den.
Det blir nog inget medlemskap i Studentlund för mig denna termin heller. Likt flickan med svavelstickorna kommer jag halka fram på Lunds isiga trottoarer hela vintern, medan jag genom immiga fönster skymtar nationers varma dansgolvsbelysning och glansen från fireball-shotglas. Jag kommer sitta sammanbiten på tåget tillbaka till Malmö. Hemma i lägenheten kommer jag mässa: ”Det är bättre såhär.” Tårar kommer grumla min syn.
Eller så kommer jag rycka på axlarna.
