Idag ska Lundagård intervjua mig med anledning av denna blogg. Jag har också tagit på mig att göra en jämförelse av AF:s skrivare och nationens egna när det kommer till utskriftskvaliteten. Detta eftersom vi måste skriva ut en stor mängd anmodningar till balen. Jag tar med två finpapper. Rutinerat lägger jag dem i en pärm som jag slänger ned i väskan. Dags att leka med AF:s skrivare.
Som bekant är skrivare djävulens påfund. Det finns knappast en maskin som är mindre pålitlig än en skrivare. Vad vill de? Vem vet. Min pappa har bland annat jobbat med att laga dessa avarter. Jag har det i blodet. Jag vet hur man ska handskas med dem. Jag förbereder allt i minsta detalj. För att undvika problem så lägger jag det första pappret i det ordinarie facket för papper. Jag drar igång utskriften på direkten. Inget händer. Jag pillar med inställningar i ungefär två minuter. Jag hör ljudet av bestämda fotsteg i korridoren. Vissa människor har karakteristiska fotstegsljud. Ann Waldén är en sådan människa. Akademiska Föreningens gudmor. Hon vet allt. I hennes klackljud hörs gravitas, pondus, målmedvetenhet, kunskap och ambition. Jag är rädd. ”Här står du och skriver ut!”. ”Öh, ja jag försöker. Jag har ett papper. Det ligger.”. För sent. Ann kopierar ett dokument. Ena sidan skrivs ut på ett utsökt äggskalsgult papper med hög bulk och styvhet. Mitt papper. ”Så kan det gå! Du kan använda det här facket istället. Det är många som skriver ut här vet du.” Jag vet, jag ville bara att det skulle gå snabbt och enkelt. Okej. Ett papper kvar. Sista chansen nu. Jag använder det speciella facket för speciella papper. Efter att jag ändrat alla inställningar så många gånger att de utan tvekan är tillbaka exakt så som de var från första början börjar skrivaren att skriva ut. ”Paper jam”. Jag visste att detta inte skulle sluta väl, det var därför jag inte gjorde det från början. Följer instruktionerna och lyckas slita loss pappret ur bestens käftar. Halva sidan blev ändå utskriven. Det duger att jämföra kvaliteten med. Med den bittra känslan av att ha blivit besegrad beger jag mig upp till Lundagårds redaktion.
På vägen tittar jag in hos borgens vaktmästare för att hämta ut en ny nyckel till Klädkammaren. Malin har bytt låset eftersom nästan alla gamla nycklar är bortslarvade. Jag lämnar in min gamla nyckel. Den var registrerad på någon snubbe som pluggade här i mitten av 90-talet.
Jag bli intervjuad av Casper. Virve sitter bakom mig och slänger in frågor lite här och var. När jag pratat så mycket att Casper inte orkar skriva mer bedömer han att vi är klara. Dags att ta en bild. Virve vill att vi åker till stationen eller tar en bild ovanifrån någonstans. Jag och Casper är bestämt mindre ambitiösa. Vi tar en bild i Café Athen. Det får duga.
Iväg till föreläsning, sedan tillbaka till borgen och Tegnérs Matsalar. Det är dags för provätning av balmenyn. De andra sitter till bords och väntar på mig. Jag funderar på hur det kommer att fungera med vinet egentligen. Lehman försäkrar mig att det är ordnat. Huvudrätten kommer. ”Vårt vin då?”. ”Det får ni inte dricka här, det finns lagar”. Vi tar med porslinet, vinet & maten och går ut i Lundagård. Lehman har fixat två olika viner och vi måste bestämma vilken som passar bäst till huvudrätten. Gött med Tenganpicknick i det gröna. När vi ätit klart tar vi med oss resterna av vinet och sätter oss vid domkyrkoplatsen. Emma måste gå på A-cert. Vi är alla överens om att det är tur att hon druckit några glas vin.
Tillbaka på nationen jämför jag min fantastiska utskrift från AF med nationens egna skrivares prestation. Texten blir bättre på vår egna skrivare. Jag går hem.
