Sista dagen började med att vi vaknade upp inte helt otrötta. Då var det toppen att vårt första uppdrag på plats var att intervjua P.O. Enquist. No biggie. Marcus var mycket nervös medan jag helt enkelt lämnade min fysiska kropp, det köttsliga skal som fanns kvar på bokmässan var helt utan känslor förutom en spillra sympati jag projicerade på min stackars darriga kollega (jag var en Snäll Sten). Det hela slutade med att Marcus och P.O. hade sig en liten privat pratstund i en Expressen-soffa medan jag stod 15 meter bort och skickade ”goda energier” genom luften.
Gratulerar Marcus, intervjun blev oerhört bra.
Efter detta släntrade Marcus iväg för att sammanställa intervjun varpå jag och Mattias gick runt ganska planlöst i de mycket folktäta lokalerna. Förutom en kaffepaus hann vi med att lyssna på Kristina Sandberg berätta om sina tre romaner om hemmafrun Maj. Sandberg tvingades förklara självklarheter som att kvinnors arbete i hemmen varit otroligt viktigt och borde höjas och hyllas, och att de liv de levde i sina hem inte var ”små liv”.
Alex och Sigge pratade om sin bok ”Tid”. De intervjuades av Gunilla Brodrej som ifrågasatte sättet de byggt en enorm scen till sig själv, och att de hade stora fåniga skyltar med sina namn och ansikten. Kaxigt tyckte hon, en åsikt hon även uttryckte i ”Lunch med Montelius”. Hon menade att de köpt sitt utrymme för pengar. Tycker väl inte riktigt hennes case flyger. Givetvis är pengar inblandade men framförallt handlar det väl om vad folk är intresserade av? Alex & Sigge HADE ju en jättelång kö upp till sin jättescen? Ska bokmässan bestämma vad allmänheten borde gilla? Luktar sunkig elitism.
Vill fortsätta på samma tema. Varje miljö där jag upplever att mitt osofistikerade efternamn är något negativt att dras med är en miljö jag starkt ogillar att befinna mig i; när vi hämtade ut våra presspass första dagen var jag obehagligt medveten om hur tydligt jag upplever ”Karlsson” vittnar om att jag är absolut ingen särskild. Kanske är jag överkänslig men bokmässan supertydliga hierarkiska ordning gjorde mig så himla illa till mods. Vissa älskar att befinna sig runt kändisar och kulturellt etablerade, jag märkte att jag hatade det. Hur lätt man kan bli avfärdad och ifrågasatt som en 23-årig låtsasjournalist. Jag vet inte. Läser jag in för mycket??? Det kanske helt enkelt bara är subjektivt. Marcus lycka och entusiasm var ju gränslös. Mattias känslor var svåra att identifiera. Han var mycket lågmäld mässan igenom, kanske för att en hård kamp härjade i hans inre. En kamp han tillslut tycks ha gått förlorande ifrån: mässans sista dag sågs han röka en cigg på andra våningens balkong.
Ett försök till att genomföra en kort enkät initierades som ett sista åtagande men gavs snabbt upp. En deltagare sa ordagrant: ”Jag kan inte tänka längre” och var oförmögen att svara. Lika utmattade var vi. Efter en intervju med Antje Jackelén flydde vi fältet och for tillbaka till Lund och Malmö. Tågresan hem var underbar. Tröttman som tidigare varit synonym med irritation, värk och leda omvandlades nu till lugn, harmoni och lysande skämt. Det allra bästa drog jag faktiskt själv, jodå! Visst! Lyssna på detta: Om Marcus Bornlid startade ett band, vilket skulle det perfekta bandnamnet vara? Jo ”BORN on a LID”. Född på ett lock!!! Ha ha ha. Skrek av skratt mellan Eslöv och Hässleholm.
Kanske är detta inlägg en väl negativ note att avsluta vår berättelse om bokmässan15 på, men jag orkar inte låtsas som att jag är impad utav upplevelsen. Det var mest trångt och kusligt. Vissa saker var såklart givande, intressanta och skojiga. Kanske kommer jag kunna plocka fram dessa minnen när de nu färska såren mässan åsamkat mig läkt. Kanske behövs terapi. Marcus, om du vill att vi ska go out med en positiv bang – in och ta kommandot. Annars är detta farväl från korrespondenterna från bokmässan15.
