Att behöva genomlida en gruppresentation på universitet kan för vissa te sig som en oerhörd orättvisa. Om detta skriver studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur.
Jag tror att de flesta av mina vänner skulle beskriva mig som en relativt beskedlig person, om någon frågade dem. En enkel kille som inte brusar upp, en stillsam själ som inte gör några stora scener. Och visst är det så – mitt småländska lugn är bara en av många härliga egenskaper jag besitter, vid sidan om bland annat min oklanderliga musiksmak och min enastående fysik.
Med det sagt: tvingas jag uthärda en gruppresentation till den här terminen är jag beredd att tutta eld på AF-borgen.
Somliga påstår att det är nyttigt att ibland gå igenom perioder av rastlöshet och tristess, uppenbarligen eftersom det på något vis ska kunna stimulera ens kreativitet. Det är uppenbart att dessa människor inte vet någonting om livet.
Efter fyra universitetsår smyckade med gruppresentationer kan jag konstatera att tråkighet är ett odelat ont, och att en överdosering av denna vara kan leda till ledsamma konsekvenser. Hopplöshet, håravfall, you name it.
Man kan undra varför det här är en fråga som inte diskuteras i högre utsträckning. För jag kan väl inte vara den enda som ser gruppresentationerna för vad de är, som en form av psykisk misshandel? Jag menar, det är ALLTID samma sak: stämningen är tryckt, den allmänna motivationen obefintlig, powerpointen krånglar. Det förväntas av en att man ska uppvisa Delaktighet och Engagemang, vilket innebär att man nödgas försumma sin telefon och le och nicka artigt i tre timmar alltmedan man avgrundsvrålar av leda på insidan. Det är sinnessjukt att denna barbariska examineringsform fortfarande är legaliserad.
Vänner, vi kan inte låta detta fortgå. Det är inte rimligt att vi slösar bort vår snart bortflugna ungdom på någonting så orimligt tråkigt som att lyssna på varandra, när vi läser högt från A4-papper med skakiga röster. Frågan om gruppresentationerna gäller inte bara oss själva, utan även kommande studentgenerationer – våra barn.
Det är fan dags att äntra barrikaderna.
