Det sägs att gänglige norrlänningen P.O. Enquist är Bokmässans okrönte kung. Lundagårds utsände bokmässankorrespondent gavs möjligheten att ställa några frågor honom om skrivande, minnen och om litterära uppstartssträckor.
Du inleder din senaste roman, Liknelseboken, med att ställa frågan vem som gungar norrskenet. Vem är det som gör det egentligen?
– Det är en sådan fråga jag är fascinerad av, eftersom det är sådana frågor som barn ställer sig på ett absurt sätt. Man säga att det inte är någon som gungar norrskenet, men jag representerar också det vuxna förnuftet. Det är solstrålning, det är solenergi – det finns en massa rationella skäl, som en astronom skulle kunna förklara mycket enkelt. Barnet upprepar frågan tills det får oss att tänka att det kanske finns en hemlighet som döljer sig bakom det här. Konsten att ställa barnsliga frågor är svår.
Hur ska man gå till väga får att återuppväcka den talangen, anser du? Och hur bra upplever du att du själv är på att ställa sådana frågor?
– Jag tycker att jag förstår vikten av att ställa de barnsliga frågorna och inte kapitulera för förnuftet. Det kommer ofta något mycket annorlunda och något mycket bättre till dem som lära sig att båda ställa barnsliga frågor och vara mycket vuxen.
Lite på samma ämne – jag har ett minne av att du har sagt i en intervju att man aldrig är så dum och icke-reflekterande som man är som medelålders, medan människor är filosofer som barn och gamla.
– Har jag verkligen sagt det? Jag tar mig för pannan; det är mycket dumheter man har sagt. Men det är kanske sant, slår det mig. Jag vet inte riktigt… jag har glömt hur det var att vara medelålders. Jag vet hur det är att vara gammal och jag vet hur det är att vara ung.
Du tycker att det är lättare att minnas ungdomen än medelåldern?
– Ja, det tycker jag. Långdistansminnet – det har jag kvar. Jag minns fyrtiotalet mycket väl. I varje fall vissa scener från fyrtiotalet. Extremt väl, jag minns dem bättre än vad jag minns de senaste tio åren.
Du har sagt att när du tog dig an att skriva Liknelseboken så ville du, en gång för alla, reda ut hur allting i livet hänger samman – kärleken, döden, skammen, passionen. Känner du blev klokare av att skriva boken?
– Det blev jag nog. Kännetecknet på om en bok är lyckad eller inte är om jag blir klokare av den. Flera av mina böcker har gjort mig klokare – bland annat Legionärerna och Ett annat liv.
På tal om Legionärerna [som behandlar baltutlämningen efter Andra världskriget] så har du täckt in oerhört många viktiga skeenden i Sveriges nittonhundratalshistoria i din litterära produktion. Känner du att det finns några historiskt avgörande händelse kvar som du hade velat skildra?
– Jag tycker exempelvis att utvandringen till Sydamerika och Argentina hade varit spännande att skriva om, och jag ägnade två/tre år att försöka göra just det. Jag flyttade till Argentina för att göra research och skriva, men det gav jag upp så småningom. Jag tror att det hade kunnat bli en viktig bok, men jag kunde inte skriva den.
Det måste varit en spännande process ändå.
– Ja, det var en spännande tid. Men det blev ingen roman i alla fall.
Hur känner du att ditt skrivande har utvecklats de senaste åren? Har det blivit enklare eller svårare med åldern, eller är saker och ting precis som tidigare?
– Det är väldigt svårt att inte skriva. Uppladdningssträckorna är väldigt svåra, men när man väl kommer igång, då har det alltid varit lätt att skriva. Men de är de här första fyrtio/femtio sidorna, eller de första två åren innan jag sätter mig ned och skriver, som är jobbiga.
Du är känd som en obotlig omskrivare. Vad är svårast tycker du – att skriva eller att skära i texten?
– Att skära är väldigt lustfyllt. Nä, att skriva är svårare. Men när det går som det ska – då är det roligt.
Du har precis gått igenom en sjukdomssträcka och du håller fortfarande på att rehabiliteras. Men har du något romanprojekt på gång i detta nu?
– Ja, det har jag. Men du kommer inte att få veta vad det är.
Jag ska inte tjata. Men man blir ju nyfiken.
– Det förstår jag. Och det är jag också.
