Forskningen på ett universitet ska vara spännande och öppen – det ger en levande dialog och tar forskningen framåt.
Jag förstår att hierarkier kan vara praktiskt. Jag förstår också att det är bra att ha en ledarstruktur så att organisationer och grupper fungerar på ett lättare sätt. Men för starka hierarkier är aldrig bra. Det gör att människor inte vågar vara kritiska eller stå upp för sina åsikter.
Det typiska för en sådan situation är en forskargrupp. Där finns professorer, post doktorer och doktorander. En doktorand är längst ner i hierarkin i en forskargrupp. Där ska främst handledaren, men även de andra forskarna, vara ett stöd och en hjälp. Men tyvärr är det inte alltid så, och det händer att doktoranden utnyttjas eller inte får tillräckligt med stöd. Det ska inte vara så att en doktorand inte vågar anmäla felaktigheter eller fusk, eftersom rädslan för att hamna i dålig dager är för stor. Det tjänar inget universitet på. Doktoranderna är framtidens forskare, de ska universitetet vara rädd om.
Doktoranderna hamnar i en forskarvärld som handlar allt mer om pengar och makt och allt mindre om kreativitet och lärande. Hård konkurrens leder till tuffare miljöer. Vem fick anslaget om pengarna? Vem fick tala på vilken konferens? När jag intervjuade rektor Torbjörn von Schantz till tidningens reportage och frågade om han tyckte det var ett problem med hierarkierna på universitetet kopplat till forskningsfusk, svarade han ja, men visste inte hur problemet skulle lösas. Det tycker jag är ett tråkigt svar.
För det finns en massa som kan göras, vi behöver tydligare etiska riktlinjer. Det behövs en diskussion om etiken, som är en naturlig del i forskningsmiljön. För i en sluten forskarmiljö finns heller inte plats för kritik. Där tystas fusk lätt ner, men också förslag på hur forskning kan gå till på ett bättre sätt. När jag pratade med doktorandombudsmannen Alexandra Popovic nämnde hon att det ofta saknas etik i doktorandernas introduktionskurser. Och om det finns, är det fokus på att doktoranderna ska lära sig och inte deras handledare. Det borde finnas kurser i etik för alla: forskare, handledare och doktorander.
Det finns ingen forskning som mår bra av tystnad. En kreativ och öppen forskarmiljö föder de bästa idéerna. Och en bra forskarmiljö är som en positiv spiral: om människor trivs ansluter sig fler lektorer, duktiga forskare och engagerade studenter. Det tjänar alla på.
Tove Nordén, redaktör och ansvarig utgivare
