När regeringen inte satsar på kvaliteten i den högre utbildningen går det inte att på allvar tro att de vill göra Sverige till en kunskapsnation, anser vår utbildningspolitiska krönikör Sebastian Persson.
När regeringen för lite mer än två veckor sedan presenterade sitt budgetförslag kunde vi se ett par satsningar som är viktiga för oss studenter. De presenterade att det återigen ska vara möjligt för alla att läsa in behörighet för högre utbildning, det föreslogs tillskjutning av resurser för validering av utländsk examina och satsningar för ökad byggnation av studentbostäder fanns med.
Satsningar på utbildningens kvalitet lyser däremot med sin frånvaro och frågan är hur dålig vår utbildning kommer att tillåtas bli innan politikerna förstår allvaret.
För när politikerna tillåter att undervisningstiden krymper, kursgrupperna växer, tid för pedagogisk fortbildning och utveckling blir mindre och stödverksamheterna för oss studenter blir sämre så byggs ingen kunskapsnation. Att detta är reella problem har konstaterats av flera, bland annat SULF i deras rapport (2012) Fortsatt utbyggnad – Fortsatt urholkning.
Den enda kvalitetsstärkande åtgärd som regeringen faktiskt gjort är att de ”kvalitetsbaserade resurstilldelningen” tas bort. Det vill säga att vi nu inte ger mer pengar till de utbildningar som är bäst, utan vi ger något mer pengar till varje lärosäte att fördela själva.
Innan du börjar tänka ”Sebastian, nu har du missat de kvalitetssatsningar som görs om 250 miljoner för vissa av de mest utsatta utbildningarna”, så tänker jag hejda dig. Den satsningen är inte bara otillräcklig – utan också oseriös.
Tillfälliga stöd är konstgjord andning som görs när politiker inte vill ta tag i det riktiga problemet. Inte heller kan fler lärare anställas på ett stöd som sträcker sig över tre år, vilket är en förutsättning bland annat för att öka undervisningstiden.
Att regeringen för en politik som leder till att fler får tillgång till högre utbildning är bra. Men om regeringens ambition är att bygga en stark kunskapsnation är det dock långt ifrån tillräckligt. För att lyckas med det måste utbildningens kvalitet sättas i fokus.
Den enda lösningen är en omfattande reform av finansieringen till högre utbildning.
Om vi vill bygga Sverige som kunskapsnation är det dags att här och nu upphöra med att ständigt lappa och laga. Det är hög tid att ta tag i den enda förändring som faktiskt kan rädda vårt utbildningssystem: det är dags att ta fram ett nytt system för hur högre utbildning i Sverige finansieras.
