Ingen har missat den skakande nyheten om hotet som riktats mot Lunds Universitet igår. Stora kulturpersonligheter (http://www.expressen.se/kvallsposten/folk-vagar-inte-ta-risken-att-ga-ut-i-dag/) har gått ut och uttalat sig medan Lundagård står tomt. Vettigt att stanna hemma kan tyckas, men inte om man drivs av ett brinnande intresse för att finna sanningen och rapportera på plats. Som den wannabe-journalist jag är gav jag mig därför ut i kylan och into the belly of the beast.
Lundagård låg öde, en western-buske rullade förbi. Några förvirrade utbytesstudenter hade samlats och stod och huttrade utanför AF-borgen. Det ståtliga fortet lade en
skugga över grusplanen, magnifik men oåtkomlig. Varför ha en borg som inte skyddar sina undersåtar?
Min försiktiga färd fortsatte till Paradiset, efter en snabb avstickare till Lundalunch, som trots sin bunkerliknande arkitektur inte lyckats locka fler än ett fåtal kunder denna domens dag. Vid Eden trängde sig allvaret på. Där stod jag, i en övergiven lustgård, vid en vetandets källa förgiftad av teknologins grymhet.
Jag hade bitit i kunskapens frukt och visste nu att detta paradis inte längre var tryggt. En orm hade tagit sig in och lurat i oss alla att söka oss här ifrån. Med en äppeltelefon i handen tvingades jag därför lämna Eden, förskjuten av universitetsledningen men i alla fall inte beskjuten av hot-jodlaren.
XOXO,
Linna
