Som sociolog låtsas man gärna att arbetsmarknaden inte finns. Filip Rydén upptäcker att detta blir desto svårare när gamla klasskompisar sitter i kassan på Systembolaget.
Det är inte förrän jag är alldeles nära kassan som jag hör henne. En bekant röst och ett bekant ansikte, för tre år sedan gick vi båda kandidatkursen i sociologi. Nu sitter hon och ber om leg på systemet.
Av någon anledning känns det obehagligt, jag vill nästan inte möta hennes blick. Hon känner kanske samma sak, mitt försök att ändå le åt henne när vi möts ger i varje fall ingen respons.
När man läser sociologi är arbetsmarknaden nämligen tabu, om vi inte pratar om den så kanske den inte finns. En sociolog ska sitta i ett tegelhus täckt av murgröna och begrunda samhället, någon annanstans hör hen liksom inte hemma. Insikten att många av oss hamnar i serviceyrken är svårsmält.
Kanske är det inte en slump att Roland Paulsen, vars bok Vi bara lyder skapade debatt i våras, är just sociolog. Hans tes är att samhället behöver jobben mer än de varor och tjänster som de producerar, eftersom vi har en fördelningsmodell som utformats för ett samhälle präglat av brist på arbetskraft, inte som i dag ett med brist på arbetstillfällen.
Samhället svarar genom att öka den moraliska plikten att arbeta. Det är en enkel logik: om de som har det sämst är förkastliga är de inte ett samhällsproblem. Den resulterande arbetsmoralen kräver att allt mer av samhället följer dess dogmer, inte minst den tidigare så fria akademin.
Ett exempel på detta är mitt eget program, Strategisk kommunikation. Här talas det gärna om arbetsmarknaden. 90 procent har relevant jobb inom ett år, 33 procent innan programmet är avslutat. Ändå lär man sig ungefär samma saker som på sociologen.
Skillnaden stavas arbetslivs- eller snarare näringslivsanpassning. Litteraturen diskuterar kanske Bourdieu, men utifrån potentialen att sälja nischade varor till överklassen, inte risken att en samhällsgrupp genom symboliskt våld befäster sin dominans. Lättsålda produkter snarare än svårsmält teori.
Detta låter kanske inte så muntert, men ändå har jag sökt mig från det senare till det förra. För visst behöver samhället både analys och förändring, men jag behöver ett jobb. Och det vore skönt att efter avlagd examen slippa sitta på systemet och be fjuniga tonåringar om leg.
