Under onsdagskvällen träffades Ann Heberlein, Charlie Eriksson, Jonas Eberhard och moderator Julia Åberg i Café Athen för att diskutera mental ohälsa på Studentafton.
Julia Åberg inleder kvällen med att presentera sig själv. Hon är journalist, men framför allt är hon människa, säger hon. Därför har hon, liksom alla i rummet, en relation till psykisk ohälsa. Publiken väntar med andakt sig en djupdykning i människans innersta väsen.
Aftonens tre gäster, med olika erfarenheter av psykisk ohälsa, försöker ringa in det breda ämnets problem. Men de lyckas inte komma in på djupet. De pratar om miljön på psykiatriska avdelningar, medicinering av psykiska sjukdomar som billig utväg och att många inte vågar prata om sina psykiska problem.
Alla tre är viktiga ämnen, men det mesta har man kanske redan hört.
I den röda soffan sitter Ann Heberlein, som skrivit boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som handlar om hennes liv med diagnosen bipolär sjukdom. Charlie Eriksson, som skrivit boken Aldrig ensam som handlar om hans erfarenheter av depression och ångest. Jonas Eberhard är doktor i psykiatri vid Lunds universitet.
– Man verkar tro att psykiska sjukdomar påverkar personligheten på ett helt annat sätt än somatiska sjukdomar. Föreställningen att någon som lider av mental ohälsa är en galning lever fortfarande kvar, säger Ann Heberlein.
Samtliga gäster betonar att det viktigaste för att bryta ner de fördomar som finns runt psykiska sjukdomar är att mana pratar om det.
– Jag tror att man hela tiden måste jobba med att sudda ut de fördomar som finns och försöka skapa en ny sorts förebild. Man måste visa att det är något som kan drabba alla, säger Charlie Eriksson.
Men kanske är det just detta som gör att kvällens samtal känns ytligt. Det blir en överblick av ett väldigt brett ämne. Fokus ligger på att beskriva och konstatera – inte att analysera.
Ann Heberlein fortsätter och utvecklar bilden av att psykisk ohälsa är till för en speciell grupp människor.
– Akademin är tillåtande och i kulturen är det kanske till och med fint att vara lite sjuk, men det är inte samma sak för ”vanliga” människor. Det är en fråga om klass, säger Ann Heberlein.
Men även den psykiatriska vården är påverkad av stigmat och har fått lägre status.
– Det blir ju så att stigman som finns kring patienterna förs över på läkarna. Och eftersom patienterna tillhör en utsatt grupp kräver de inte lika mycket av vården, vilket i sin tur sänker statusen, säger Jonas Eberhard.
Överlag panorerar samtalet vitt och brett över ämnet, men utan att säga så mycket nytt. Ändå är det just detta som samtalet velat visa: psykisk ohälsa är inget ovanligt, inget konstigt, men ändå lever fördomarna kvar.
