Alla vill vi ha lite manlig värme då och då. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur skriver om sin längtan till killboendet Thomanders.
Jag tror att jag talar för majoriten av alla Lundagårds läsare om jag påstår att vårt universitet förlorade en del av sin själ när de första tjejerna släpptes in i värmen i slutet av artonhundratalet.
Det är ju lätt att kasta längtansfulla blickar mot det förgångna, när universitetet fortfarande var en herrklubb för de dyrare klädda klasserna – innan allt skulle bli så himla brudigt och demokratiskt. När män i högtidsdräkt kunde göra saker tillsammans utan att några ”genusvetare” gnällde över våra putslustiga snapsvisor.
Som tur har alla vi killälskare som bevittnat det andra könets intåg på universitetet och våra sittningar fortfarande kvar Thomanders att förlita oss på, ett anrikt studentboende avsett för snubbar i frack allena.
Kalla mig drömmare, men en dag skulle jag vilja packa ned mina medaljer och flytta in i mitt eget snubbrum.
Det är emellertid inte det lättaste att få ett rum i det vackra gamla huset på Sandgatan, och det är en väl bevarad hemlighet hur invalsprocessen ser ut. Rykten har ibland gjort gällande att det inte skulle skada en sökandes sak om han kan uppvisa en och annan ”hemit” (som de boende kallas) på det privata släktträdet. Men detta påstående har Thomanders förmän viftat bort som grundlöst.
Dessutom kan man emellanåt träffa på en och annan typ som hävdar att Thomanders är en elitistisk liten institution. De tycker att det är märkligt att Lunds universitet har pumpat in pengar till renoveringar av det stiftelseägda huset och till hyressubventioneringar när husets enda målgrupp är Vita Herrar i Högtidskläder.
Som vi alla förstår är påpekanden av denna sorgliga sort intet mer ett utslag av den Svenska Avundsjukan.
Personligen kan jag tycka att det säger dåliga saker om en människas karaktär om hon – bara för att hon blivit förpassad till ett av Bokompakts tio kvadratsmeterrum på Kämners – inte kan unna oss killar lite av livets goda.
Det är ju inte så lätt för oss killar i dagens PK-Sverige, efter decennier av feministiska framryckningar.
Vad vi behöver är en plats för oss själva, där vi med punchen i handen kan låtsas som om nittonhundratalet aldrig hände.
Fucking deal with it.
