Vi måste våga prata om längtan att fly från sitt liv. Och naturligtvis spelar det roll vad vi sjunger om medan vi gör det.
Äntligen hade jag vågat säga det. Det som jag hade gått omkring och funderat på hur jag skulle säga medan vi badade, grillade och pratade om framtiden i sensommarregn.
”Jag tycker att du dricker för mycket.”
Lättnaden som spred sig efteråt. Över att i alla fall ha vågat säga det. Igen. Av att ha lyckats stå emot de delar i mig som bara vill nå samförstånd snabbast möjligt och som är rädd för att du ska bli arg. Jag hade gjort det. Och kanske, kanske skulle det bli annorlunda den här gången.
I nummer 7/2015 av Lundagård skriver vi om personer som har en särskild sårbarhet för att fastna i alkoholberoenden. Det kan till exempel vara personer som lider av en depression, men det kan också vara personer som levt nära en person som har ett beroende.
Genom åren har jag förvånats över hur många unga personer jag mött som berättat att de levt nära en person med ett alkoholberoende – och över hur vi sedan utan att vidare gå in på ämnet har gått vidare till att festa med varandra på klubbar i såväl Malmö som i Lund. Jag har inte kunnat sluta fundera på hur den där bakgrunden då påverkar oss. Men samtidigt känns det inte så lätt att prata om sådana här ämnen med varandra.
Normalisering är ett ord som skulle kunna sammanfatta hela reportaget. Alkoholriskbruk är normaliserat i studentlivet och för att bryta det behöver vi även normalisera att delta i studentlivet som nykter. Men kanske behöver vi framförallt normalisera de känslor som ligger bakom ett beroende.
I ett samhälle med hög arbetslöshet, ökande krav och stor kontaktlöshet är det kanske inte så konstigt att många utvecklar depressioner. Och lever vi under lång tid i en vardag där vi inte kan eller får prata om det mest akuta problemet i våra liv så är det kanske inte så konstigt om vi sedan utvecklar vissa problem med att hantera känslor.
Skammen i detta borde egentligen inte finnas alls. Vi påverkas självklart av det vi har omkring oss. Men det är också därför det är så viktigt att inte förminska vilken betydelse samvaron i en kår eller nation (eller för den delen i en studenttidning) har för den enskilde studenten.
Visar man tydligt där att det är alkohol som är den ultimata belöningen eller handlar 80 procent av låtarna i ens sångbok om berusning så sänder det vissa signaler. Det positiva med det är dock att det betyder att vi kan börja skicka ut andra signaler.
Från kår- och nationshåll görs i dag mycket för att alla studenter ska känna sig välkomna och för att motverka alkoholhets. Men det får inte betyda att man nöjer sig. Vägen framåt kräver nämligen att vi alla vågar prata öppet om de problem som vi ser fortfarande återstår.
