Lunds studentteater har tagit sig an den klassiska tragedin Othello, som just nu spelas i Lilla salen i AF-borgen. Lundagårds recensent Marcus Bornlid Lesseur är imponerad över helheten, men tycker att det överspelas emellanåt.
William Shakespears Othello är ett av dramatikhistoriens främsta och mest spelade svartsjukedramer.
Huvuddragen i dess intrig är följaktligen välbekant för de flesta med åtminstone en tillstymmelse av teaterintresse: Hur den moriska generalen som gett föreställningen sitt namn gifter sig med Desdemona, dotter till en venetiansk hertig, och hur Othellos underofficer Jago, med stor framgång, ägnar alla sina själförmögenheter åt att slå split mellan paret.
Varpå de flesta, så att säga, dör i förtid i slutet, vilket förstås är kutym i Shakespears tragedier.
I Lunds studentteaters uppsättning har regissören Mette Sjölin (som imponerande nog även har rott iland med den första svenska nyöversättningen av verket sedan 1978) valt att korta ned vissa delar av texten och tonat ned vissa teman. Detta för att ställa frågan om mäns våld mot kvinnor i blickfånget.
I programbladet poängteras det att Othellos och Desdemonas relation, som snabbt eskalerar från kärlek till misstro, för att sluta i misshandel och mord, speglar ett typiskt mönster för hur våld i nära relationer gradvis utvecklar sig.
Och om uppsättningen måhända stapplar lite inledningsvis blir den allt mer fängslande i takt med att Jagos manipulerande börjar bära frukt – han lyckas övertyga Othello om att Desdemona har en affär bakom ryggen på honom – och parets relation urartar.
Ibland dyker det upp en del överspel på scenen, även om flera av skådespelarna gör utmärkta rollprestationer. Två personer som står ut i ensemblen är Amanda Jimbersson i rollen som Jago, som glänser när hon framför sina soliloquies (det vill säga monologer riktade till publiken), och Sandra Norrgård, som spelar Desdemona.
Slutscenerna när det har börjat gå upp för henne att henne att Othello kommer döda henne är föreställningens höjdpunkt, och Sandra Norrgårds imponerar stort med sin scennärvaro.
På det stora hela är Othello som bäst när den är som mest nedtonad, när tonlägena är som mest dämpade. De mer skojfriska inslagen i texten känns här lite styltiga och blinkningarna till Lunds nationsliv hade ensemblen med fördel kunnat överlåta åt valfritt spex i stället.
Den bestående känslan man dock lämnas med som åskådare är Lunds studentteater har närmat sig Shakespears material med stor respekt, och att Mette Sjölin har gjort ett fenomenalt jobb med att bearbeta texten.
Det är synd att den inte kommer uppföras längre än vad som är fallet; den förtjänar en stor publik.
Dessutom är det är det lätt att känna tacksamhet till Lunds studentteater, som har den goda smaken att inte förlägga handlingen till någon slags nutid, som när Othello i Mia Thörnqvists regi sattes upp i en skateboardversion på Stockholms stadsteater i fjol.
Det ursäktar till och med ett och annat Lambo-skämt.
