Var gladspexarna uppsättning av Drottning Kristina bjuder på allt mellan himmel och jord. Kvaliteten är hög – men kanske blir det för mycket av det goda under föreställningens hela tre timmar.
Det är två år sedan Gustav II Adolf blev skjuten i Tyskland. Hans dotter Kristina har blivit myndig och står redo att ta över tronen. Föreställningen inleds med kröningen av den nya drottningen i Storkyrkan i Stockholm. Det är pompa, ståt och fest. Men lyckoruset varar inte länge.
Att styra landet visar sig nämligen vara svårare än drottning Kristina hade trott.
Runtom henne verkar alla smida planer för att själva kunna ta över makten. Både inifrån familjen och från kyrkan sträcker sig ärelystna händer mot hennes krona. Därtill står byråkraten Oxenstierna och beklagar sig över att ingen tar hand om räkningarna.
Den sanna spexandan kan antingen ge dig huvudvärk eller lycka, så även i Drottning Kristina. Spexet innehåller en mängd förväxlingar, plot twists och skönsång – allt i ett virrvarr av intrig.
Närmare slutet känner man sig nästan mätt – spexet är nästan tre timmar långt – och det blir svårt att engagera sig i handlingen.
Men virrvarret klaffar ändå och framförandet håller spexet i genom väldigt hög kvalitet. Skådespelet är säkert och känns intuitivt för de flesta. Samspelet mellan diakon Axel och ärkebiskop Laurentius är naturligt och de tre maktlystna mödrarna visar sig från sina mest neurotiska sidor.
Även drottning Kristinas mamma, som bär runt på den döde kungens hjärta i en liten låda, gör en utmärkt roll som hysterisk log lady.
Utöver dessa befolkas scenen av (också välspelade) byråkraten Oxenstierna, två gotländska handelsmän, hovdamen Ebba, några katolska präster, Karl X, narcissisten Magnus, Descartes och … ja, förståeligt blir det mycket att hålla i huvudet.
Den röda tråden får emellanåt lämna plats för de annars väl genomförda scenerna.
Spexet hämmas en aning av att det är så långt. Men om man går in med samma inställning som man gör till att se extended edition av Sagan om ringen-trilogin över helgen är det en välspelad och välproducerad föreställning.
Bästa sång: svår avvägning mellan hyllningssången till Gotland och de katolska prästernas sång för katolicismen
Bästa skådespel: i en mycket stabil ensemble står ändå Oxenstierna ut lite extra
Crowd favourite: de katolska prästernas sång (”på Facebook kan man få katt-o-like”)
Bästa ordvits: när Kristinas mamma säger ”håll klaffen!” till hjärtat i den lilla lådan
Europas största tänkare: Descartes …eller?
