Studentlivskrönikör Linna Fredström känner sig vilsen bland frigående höns och begränsade erbjudanden.
Som barn tänkte jag att det här med att handla mat alldeles själv skulle vara som att leka sjörövare.
Med vind i seglen och ljus i blicken skulle jag flyga fram genom butiken och plocka på mig allt som var vackert, likt en skata hos en juvelerare. I kassan skulle jag dra mitt magiska kort och sedan skulle alla godsaker vara mina.
Det har visat sig att matinköp är mindre likt Pippi på de sju haven och mer som en antik hjältesaga.
Likt Odysseus, hemkommen från ett stort slag, till exempel i form av en särskilt uttröttande föreläsning, styr jag min kosa hemåt.
På vägen minns jag dock det gapande tomma kylskåpet, det mögliga brödet och de trötta bönorna jag redan ätit tre dagar i rad. En sammandrabbning med dagligvaruhandeln verkar oundviklig.
Vid Mårtenstorget lockas jag av sirenerna från Coop.
”Det är ju så enkelt” kallar de.
”Det är inte så dyrt som alla säger”.
I brist på mast att binda fast mig vid, sätter jag i hörlurar, styr mot Hemköp och lämnar ”extrapriserna” bakom mig. Den här gången ska mitt CSN inte förgöras av dessa lömska Coop-kall.
Fylld av samvetskval väljer jag mellan lågpris och ekologiska ägg. Egen sittpinne, möjlighet att fritt krafsa i jorden? Vad vill hönorna ha?
Jag ger upp och plockar på mig lite kexchoklad.
I kassan jobbar cyklopet. Han blänger illvilligt på mina varor och menar att torsken kostar 99 kronor. Jag kontrar med att vifta med veckans flygblad.
– Jag ju är bonuskund! Jag förtjänar rabatt!
Ett ögonblick känner jag doften av seger men från ingenstans (grönsaksdisken), kommer förstärkning i form av en kollega.
”Det gäller bara 800-gramsförpackningarna”, skrattar hon rått.
Jag tvingas slänga tillbaka torsken i frysdisken och vänder sårad hemåt. Det känns som att jag virrat runt i minst tjugo år.
Det jag inte visste när jag som liten drogs runt i kundvagnen av mamma och drömde om min egen inköpslista var att mat inte bara ska vara god.
Nej, kassarna ska fyllas med sådant som är nyttigt, grönt, rättvist, billigt och balanserat. Är man vad man äter blir kundvagnsturen en form av identitetsbyggande.
Vad värdesätter jag? Vem vill jag vara?
Väl hemma lägger jag upp krigsbytena på matbordet, räknar mina förluster i bankappen och antal dagar till CSN. Ajdå.
Nästa månad vill jag vara någon som köper lite färre eko-ägg.
