Är skulpturer mer än stela och tunga stenfigurer? Är de förbisprungna klossar i dagens hetsiga samhälle? I Lunds konsthall återupptäcker Per Wilhelmsson skulpturen som konstform och sitt barnajags förundran inför världen.
Jag hör ofta folk säga att de ska gå på bio, konserter eller liknande föreställningar. Men det känns som om det är väldigt sällan jag hör någon säga ”Jag ska till museet och titta på skulpturer!”.
Kanske är det så att vi studenter har en omodern syn på vad skulpturer är? Till exempel liknar min egen bild av vad skulpturer är för något mest stela barbystade greker från en avlägsen tid.
Lunds konsthall utmanar denna min något mossiga föreställning av skulpturer i och med skulptören Truls Melins fantasieggande konstverk i utställningen Tal pænt.
Utställningen startade den 10 oktober, pågår fram till och med 10 januari och kan upplevas kostnadsfritt.
Utställningen består dels av underliga och enfärgade maskiner sammansatta av vitt skilda föremål, dels av abstrakta ställningar klädda i tygremsor. Jag upptäcker snabbt de fördelar som kommer av att skulpturer till skillnad från tavlor inte är bundna till en vägg.
Skulpturer kan betraktas från många olika vinklar och Truls Melin tar till vara på denna möjlighet genom att gestalta livfulla ögonblicksbilder av monotona rörelser från ånglok, flygplan och cykelhjul.
Dessa förstelnade rörelser får mig att se världen mer som ett barn ser den, med en större fantasi och livfullhet. Det ligger till exempel nära till hands att tänka på Alfons Åbers hemmasnickrade helikopter som tar oss med en värld innanför alla de vardagliga föremål som omger oss.
Känslan av en inneboende magi i skulpturerna förstärks av att många av konstverken bär människoansikten. Dessa ger ett intryck av att det är ett liv inuti föremålen som driver dem framåt.
Truls Melin har satt luckor på några av sina skulpturer vilket får mig att vilja leta djupare efter det eventuella livet innanför fasaden.
I utställningen kombinerar Truls Melin funktionella och rörliga föremål som i vardagen inte har några gemensamma användningsområden. På så sätt skapar han nya föremål som får mig att fundera på om vi inte har en lite väl ingrodd föreställning om hur saker och ting måste vara.
På ett enkelt sätt tycks han fråga mig ”Tänk om man gjorde så här istället? Går det att driva en projektor med ett cykelhjul?”
Konstverken väcker en förundran, men går tyvärr inte mycket djupare än så. Konstverken är så uppenbart levande, vilket får mig att gärna vilja uppleva mer av deras liv och inte bara behöva fantisera om dem.
Truls Melin skapar en nyfikenhet genom sina verk, men lämnar oss tyvärr att utforska den på egen hand.
I sitt lilla format passar utställningen utmärkt för ett besök bland andra ärenden i stan och den kräver inga djupa förkunskaper. Utställningen gav mig under lättsamma former ett uppdaterat exempel på vad skulpturkonst kan vara och vad den har att erbjuda oss i dag.
Men framför allt jag fick återuppleva en liten del av mitt barnajags förundran inför världens outgrundlighet.
