Det är lätt att känna sig nedstämd över den nuvarande politiska utvecklingen. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur skriver om sin kamp mot pessimismen.
En torsdag i mitten av november sitter jag nedanför en provisorisk scen i Café Athen och lyssnar på en paneldebatt om flyktingsituationen.
Framför mig sitter namnkunniga forskare, författare och journalister och tävlar om att presentera de mest nedslående framtidsförutsägelserna.
I panelen sias det om att det bara är en tidsfråga innan den fria rörligheten inom Europa oåterkalleligen är slängd på historiens sophög.
Eller att de europeiska välfärdsstaterna kommer implodera till följd av flyktingtrycket.
Eller att det förnyade kriget mot terrorismen kommer förmå dessa stater att anta rättighetskränkande reformer för att skydda sig.
Som så många andra gånger den här hösten känns läget lite smått tröstlöst. Som vore det oundvikligt att allt kommer att gå åt helvete.
Moderatorn ber oss som avslutning på debatten att minnas varifrån vi kommer. Han påminner om att ett storskaligt europeiskt krig resulterade i en världsdel i rykande ruiner. Efter hans uppmaning börjar jag prata med min stolsgranne.
Det är en kvinna i sjuttioårsåldern. Hon gillar inte panelens svartsynta tonläge – eller den pessimistiska ton som genomsyrar samhällsdebatten i stort.
Hon berättar att hennes föräldrar var judiska överlevare från Polen som kom till Lund 1945, där de bosatte sig, fick arbete i en fabrik, och förälskade sig i varandra.
Kvinnan påtalar det motstånd som fanns i Sverige mot att ta emot judiska flyktingar. Precis samma argument om att dagens flyktingars kultur inte skulle vara förenlig med det svenska samhället, torgfördes då det begav om sig om judarna.
Som koncentrationslägersöverlevare är kvinnans föräldrar undantag; statistiskt sett är det ett under att de överlevde. Men ändå tog de sig till Sverige. Och här sitter hon nu i AF-borgen.
Några dagar senare, samtidigt som första snön singlar ned över takåsarna i Lund, vandrar fyrtio svartklädda nazister från Svenska motståndsrörelsen förbi utanför huset jag bor i på Biskopsgatan.
På deras banderoller står ”Invaders not welcome”. I min hemstad Kalmar var det någon som nyligen kastade en handgranat mot ett planerat asylboende i mina uppväxtkvarter.
Jag tänker på kvinnan och hennes föräldrar då. Tänker att jag inte ska vara pessimistisk, att saker kommer att lösa sig till det bästa så småningom.
Men det blir lite svårare för var dag som går.
