Studentlivskrönikör Andrea Ax Karlsén beskriver sin kärlek till pendlingen.
Det är måndag, dags för denna icke-Lundabo att ta sig till skolan. Busschauffören hälsar trött på mig. Har jag tur får jag en fönsterplats, har jag ännu mer tur är bussen inte knökfull så att all luft inte andas upp direkt.
Vi har ett speciellt band till varandra, pendlarna på bussen och jag. Ingen pratar med varandra, men vi känner av det ändå. Vi spenderar en timme av våra liv tillsammans, varje dag. Utan att behöva ta relationen längre än så.
Femhundrasextio kronor i månaden. Så mycket kostar det för mig att bo i Malmö, men studera i Lund. Så mycket är jag villig att betala för att åka till en annan stad när föreläsningen, seminariet eller tentan är klar.
Men är det inte jobbigt att pendla? Varje dag, fram och tillbaka. Dyrt och svettigt och tar tid. Varför flyttar du inte bara?
Jag har fått otaliga frågor angående mitt val att inte flytta till fantastiska, anrika Lund. En av de äldsta städerna i Norden, med ett universitet som kan skryta med att hamna bland de 100 bästa i världen.
Varför vill inte jag vara en del av gemenskapen, i ett korridorsrum med gemensamt kök och fest varje kväll?
Jag känner mig lite som tjuren Ferdinand på julafton: Varför leker inte du med de andra tjurarna, och stångas du med?
Innan jag började på universitetet arbetade jag som servitris, på en restaurang som låg i samma byggnad som min lägenhet. Jag hade lyxigt nära till jobbet, men samtidigt var jag aldrig borta från min arbetsplats.
Nu är studierna mitt heltidsjobb. Med det enorma utbudet av studieplatser och billig mat hade jag enkelt kunnat stanna på universitetet från gryning till skymning, omringad av böcker och linssoppa för 30 spänn.
Men alla behöver ledig tid. En paus från vardagen, där ingen hör av sig och undrar om en inte borde kunna plugga lite till. Det finns ju alltid kompendier att läsa och uppsatser att skriva.
Så därför sätter jag mig på bussen hem igen på eftermiddagen, och blippar mitt femhundrasextiokronors kort. Tillsammans med människorna jag tillbringar så mycket tid med, men som jag aldrig pratat med, åker vi bort från våra arbetsplatser.
Och andas ut en liten stund, medan rapsfälten swishar förbi.
