Bakom många problem står den mänskliga försvarsmekanismen i att förskjuta vårt eget ansvar – vid såväl miljöförstöring som ett eventuellt djurplågeri.
I nummer 8/2015 av Lundagård finns två huvudämnen: Malmö nation och att det går åt helvete med klimatet.
Det ena rör upp starka känslor och har dominerat Lunds Jodelflöde. Det andra är inte mycket mer än en jobbig beröringspunkt som man tjänar få upvotes på att raljera kring.
Finns det egentligen några likheter i det eventuella djurplågeri som hänt på Malmö nation och den pågående misshandeln mot världen? Nej, förstås inte.
Finns det någon gruppdynamisk likhet i hur vi bemöter situationerna? Absolut.
Oavsett vad Malmö nation-vurmare har sagt eller kommer att säga: Det är uppenbart att faktumet att ett djur kan svingas som ett lasso på en sittning tyder på strukturella problem. Det kan få säga emot.
Än värre är att ingen av besökarna på sittningen vågade ställa sig upp och fråga om personerna som gjorde detta var sjuka i huvudet. Det, om något, tyder på en väldigt osund nationskultur.
Nuvarande kurator William Personne var själv där, men sa ingenting. Han förklarade det med att han var full, taggad på sittning och inte tänkte rationellt.
Samma förklaring är inte svår att implementera i vår behandling av klimatet. Trots alla siffror, bilder och övriga bevis på att allt går åt helvete, är det lättare att sticka ner huvudet i ektunnan och skylla på att man är taggad på livet.
Likt Malmö nations kurator på Ålagillet, ställer jag mig inte heller upp och ifrågasätter om det är särskilt smart att äta jättemycket kött, flyga överallt eller konsumera som en dåre. Tvärtom.
Jag flyger mer än någonsin, äter kött ständigt och kör bil när jag kan. En bekvämlighet som en dag troligtvis kommer få mig att sätta i halsen när någon frågar ”Varför gjorde du ingenting?”
Jag vet inte. Jag var väl taggad på livet.
Jag tror att vi alla har suttit vid ett långbord på Malmö nations Ålagille någon gång. Man har känt att något är fel och tänkt att man kanske borde ifrågasätta vad som händer, men struntat i det. I stället har man greppat den där ålen och svingat den för glatta livet.
Det är lätt att skylla på sin lilla roll i det stora hela. En flygning till Oslo skadar väl ingen i det långa loppet? Men för att upprätthålla vårt nuvarande levnadsmönster, kommer det att krävas fyra jordklot i stället för det enda vi nu har att jobba med.
Det kan därför vara rätt skönt när någon, kollega eller bordspartner, ställer sig upp och utbrister: ”Vad fan håller du på med?
