Studentlivskrönikör Julia Karlsson har insett att hennes motstånd mot ”duktig flicka-idealet” ibland handlat om att undvika en jobbig insikt.
Det finns mycket i samhället jag skulle vilja förinta.
Ett exempel är ”duktig flicka-syndromet”, vilket smusslar sig in i unga kvinnors hjärnor och gör oss till people pleasing, utbrända och ängsliga människor.
Detta är något jag försökt motverka hos mig själv på olika vis.
Jag har sett till att inte ha ett städat duktig flicka-rum. Jag har struntat i att sitta på föreläsningar om de inte stimulerat mig. Vägrat gå upp ur sängen om jag känt för att ligga kvar. Förkastat idén om att vara ”lagom full” när jag velat dricka elva öl.
Och jag har sagt till mig själv att jag varit rätt ute, att jag genom mitt motstånd övervunnit någonting. Här har ni en frigjord, okuvad människa.
Men till slut så krackelerar det där resonemanget.
För vad revolterar jag mot när mitt hem är fullt av kaffekoppar med mögelhinnor på botten? När snus ligger överallt på nattduksbordet och inga rena kläder finns i någon byrålåda?
Det är ingen feministisk aktion att stanna hemma från skolan om det är för att jag bröt ihop när jag sminkade mig, och jag har legat på golvet i mitt rum och gråtit i fyrtio minuter.
Jag inser när jag pratar i telefon med min mamma, att det inte är för att jag är ung och förvirrad som det är svårt att genomföra ansökan till nästa termin. Det beror på att jag inte ser någon framtid över huvud taget.
Jag har inte haft en kväll som säger fuck off till ”duktig flicka-idealet” när jag är så full att promenaden hem, som borde ta fem minuter, tar tjugo.
Eller när jag vaknar nästa morgon och har hudflagor på underarmarna där mina naglar rispat för att avvärja panikångest.
Då är det i stället dags att vara lite duktig. Duktig och ringa vårdcentralen, duktig och prata med en psykolog, duktig och säga ”det låter bra” när en läkare undrar om det känns okej att hon skriver ut antidepressiva.
Duktig och göra motstånd mot ett annat förödande synsätt: det som säger att depression inte är en sjukdom som vilken annan.
Jag kanske borde vara en duktig flicka och erkänna att jag är deprimerad och att det inte är mitt fel. Och att det inte heller är mitt ansvar att vara någonting annat.
