Kan konsten ge en mer sanningsenlig bild av världen? Josefin Granetoft spårar trenden att försöka göra upp med en ensidig bild av Afrika i utställningen ”Africa is a Great Country” på Kulturen i Lund.
En grupp turister står förundrat och tittar ut på Niagarafallen. En man fotar sig själv med en selfie-stick. En annan poserar framför sitt ressällskap och gör Peace-tecknet. Framför denna bild fastnar jag extra länge när jag besöker Kulturens utställning ”Africa is a Great Country”, av fotografen Jens Assur.
Titeln på utställningen talar väl för sig själv. Afrikas mångskiftande länder, städer och invånare kanaliseras ofta ut i en reducerad bild i västerländsk media.
Antingen genom turistens blick på den afrikanska regnskogen med de exotiska djuren, eller genom nyhetsrapportörens ensidiga fokus på krig och katastrofområden.
I denna utställning har Jens Assur försökt vända blicken mot andra delar av Afrika. Han har själv bidragit till en förenklad bild av kontinenten, genom sitt arbete som fotoreporter för Expressen under femton års tid.
Bilden av turisten som tar en selfie framför Niagarafallen vänder onekligen kameran åt helt motsatt håll. Turistens bild blir en av många.
Att försöka bredda synen på Afrika har varit en stark trend i vårt närområde det senaste halvåret. Under sommaren och hösten har både Lunds Konsthall, Wanås skulpturpark och Louisiana strax utanför Köpenhamn visat utställningar på temat.
Från och med i september och fram till januari nästa år visar nu även Kulturen ytterligare ett bidrag.
Lite cyniskt skulle man kunna hävda att den här typen av trender bara är ytterligare ett uttryck för turistens jakt på nya bilder från en främmande, fantasieggande kontinent.
När jag hörde talas om Louisianas utställning, som kort och gott kallades ”AFRICA”, undrade jag om det inte riskerade att bara bli ytterligare en slentrianmässig generalisering.
Jag hann visserligen aldrig besöka den, men kan ändå inte låta bli att tänka att en utställning omöjligen kan täcka in femtiofem vitt skilda länder och miljontals fler livssituationer.
Det farliga, tror jag, är när vi glömmer bort att kameralinsen inte ger en automatisk återgivning av verkligheten. Inte heller är konstutställningar producerade av inflytelserika institutioner en garanti för att intrycken du tar med dig därifrån har tagit dig närmare ”sanningen”.
Jag uppskattar att Jens Assur tydligt avsäger sig sådana sanningsanspråk. Bildernas uttryck känns medvetet konstlade – människorna poserar nästan för kameran. De försöker inte heller fastslå en version av ”Afrika”, utan visar istället en mängd olika scener.
Varje bild visar en scen från en av tolv afrikanska huvudstäder som Assur har besökt under projektet. Halvfärdiga höghus befolkade av sopor, boskap och TV-paraboler visas lika undantagslöst som bilder av inhägnade lyxvillor med pool.
Oavsett vilken bild som stannar kvar på besökarens näthinna kan Assurs utställning i alla fall ge ett något större bildarkiv i minnet att associera till nästa gång ”Afrika” kommer på tal.
Själv hoppas jag att trenden vi har sett det här året inte bara blir en övergående fas. Oavsett om man tycker att utställningarna under året ”lyckades” med att ge en mer överensstämmande bild av Afrika eller ej, är jag övertygad om att vi fortfarande behöver fler nyanser för att göra vår bild av världen mer komplett.
