Hur värdigt var Lunds studentliv under det gångna året? Denna fråga ställer sig Lundagårds studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur.
I podcasten Lundellbunkern yttrades alldeles nyligen en viktig sanning. Det var apropå Ulf Lundells härförleden avslutade artisteri – som podarna har placerat under lupp – som det i förbifarten slogs fast att ”värdighet är väl ändå överskattat”.
Detta är något vi borde ta fasta på i högre grad.
Visst, värdighet kan väl vara en bra grej inom rimliga gränser. Men hur sympatiskt är det med stoiska figurer som aldrig sladdar i diket? Är det verkligen så man vill leva sitt liv? Personligen tycker jag att det finns en skönhet i ovärdigheten.
Den är ju liksom lite roligare, lite mänskligare. Och som tur är har Lund och stadens studentliv varit noga med att hålla ovärdighetens fana högt under 2015. Exemplen är många.
För att nämna ett av de mer uppenbara fallen var förstås det intressanta förslaget att lansera tyglejonet Lunde som universitets maskot ett praktexempel på ovärdighet. Detsamma gällde för alla pompöst humorlösa Lunde-hatare, som till och med överträffade sitt ludna hatobjekt i sagda avseende.
Vidare skötte sig kommunpolitikerna – som beslöt att stänga ned Lunds konsthall under skarpa protester – till punkt och pricka.
Även Lundagård har stundtals excellerat i ovärdighet. Exempelvis sabbade tidningen vid ett tillfälle ett bröllopsfirande på AF-borgen, när en rökmaskin satte igång brandvarnare.
Vilket föranledde att den upprörda bruden pekade åt mitt håll och ropade: ”jag har haft en dag i år att se fram emot – OCH NI FÖRSTÖRDE DEN!”
För min egen del har 2015 flera gånger varit höljt i ovärdighet.
Jag har fyllegråtit till Summer of 69 på vägen hem från krogen.
Jag har gått på Fifty Shades of Grey ensam på alla hjärtans dag.
Jag har ljugit om att jag har varit på släktkalas hos Thåström för att ”ragga” på Tinder.
Dessutom har jag inkluderat meningen ”jag ser mig själv som en naturlig ledare” i ett CV.
Sett i bakspegeln kan jag ömma lite för mig själv när jag tänker på de ovärdigheter som har passerat revy. Eller för alla andra pajasar som under året har skjutit sig i foten eller tappat konceptet till följd av slapphet, sentimentalitet eller dumhet.
Och sanning å säga: hade det inte varit för oss hade den här staden varit otroligt tråkig.
