Dick Harrisons debattartikel har provocerat och väckt starka känslor, men problemen han lyfter är relevanta. Det menar Philip Norrman, utbildningspolitisk krönikör.
Den nästintill obefintliga debatten om den högre utbildningen fick ett kraftigt uppvaknande för drygt två veckor sedan när den (ö)kända historieprofessorn Dick Harrison publicerade en debattartikel i Svenska Dagbladet. I artikeln gick han till attack mot lättkränkta studenter, en makthungrig kår och en inkompetent fakultet.
Svaren lät inte vänta på sig.
Förutom att bemöta Harrison i sak rotades det fram gamla synder för att visa på hans vulgära arbetsmetoder och i allmäntet labila personlighet.
Men även om Harrison inte är ett helgon belyser han viktiga problem. Skribenten Johan Hakelius beskriver det väl i en krönika i Aftonbladet, där han påpekar att whisteblowers ofta är odrägliga, men ack så nödvändiga.
Vad Harrison bland annat kritiserar är det resurstilldelningssystem som styr anslagen till universiteten och högskolorna. Systemet gör att man premierar kvantitet före kvalitet. Ambitionsnivån sänks för att därigenom öka genomströmmingen av studenter, vilket ger mer betalt till universiteten och högskolorna.
Folk, och inte minst studenter, har svårt att tåla auktoriteter och hierarkier. Vårt samhälle har sedan 1960-talet haft en kulturradikal inriktning där befintliga ordningar till varje pris ska rivas ner. Inte minst inom utbildningen har den utvecklingen var signifikant.
När dagens studenter passerat igenom den kravlösa svenska skolan är det nog inte konstigt att man får det svårt att möta personligheter som Dick Harrison.
Med Harrisons artikel väcktes en välbehövlig debatt om den högre utbildning i Sverige. Att ett område som varje år kostar ca 50 miljarder kronor och utgör ett av statens viktigaste områden inte fått mer uppmärksamhet är ett mysterium. Låt debatten ta fart.
Detta blir min sista krönika i Lundagård. Jag vill tacka alla som läst mina krönikor och hoppas att ni funnit det jag skrivit intressant och tankeväckande. Många har med säkerhet blivit provocerade, men det hör till. Hur spännande vore vårt samhälle om alla höll med varandra?
