Som nybliven morsa i studentlivet behandlas du med en lika irriterande som plötslig respekt. Men Karin Furenhed tar fortfarande gärna på sig glitterstrumpbyxorna – om någon bara vågar fråga.
Jag vet att det finns en liten grupp studenter som har barn. Det är inte så man tänker sig den gängse studenten kanske, men jag vet att ni finns, ni brukar dyka upp en i varannan kursgrupp sisådär. Det är främst för er som jag skriver det här.
Jag hade ju liksom inte tänkt att jag skulle få barn såhär medan jag ännu var student, det var inte helt planerat som man säger. Men nu går jag här och stör mig på den nyuppkomna respekt som så många behandlar mig med, den subtila men ändå påtagliga.
För det är inte bara uppenbara grejer som att hålla upp dörrar och sånt, nej, det är den där tonen i rösten: vänligheten och stadigheten… Som att man pratar med en lite mer tillräknelig person, en rekorderlig.
Ni vet väl inte vem jag är, tänker jag. Jag kan väl vara kriminell och narkoman eller vad som helst. Som att mamma (som jag absolut inte är, gud nej) tar en till helt nya höjder av duktig flicka, där förväntningarna på ens pålitlighet trotsar alla tidigare gränser.
Filmen A diary of a teenage girl som går på bio just nu gestaltar en fyrtioårig tvåbarnsmorsa som lever livet och ligger med en yngre kille. Porträttet sticker i ögonen med sin ovanlighet.
Caroline Ringskog Ferrera-Noli, nybliven mamma, ger i podcasten En varg söker sin pod en betraktelse över filmen: att låta identiteten kretsa kring andra saker än barn är fortfarande tabu för en kvinna.
Jämnåriga pappor lägger ut bilder på fiskpinnar på Insta med bittra kommentarer som ”förfest”, men att en kvinna skulle skriva något liknande händer inte, säger hon.
Jag för min del letar barnvaktstimmar som en vessla, allt för att kunna fortsätta springa på fester med glitterstrumbyxorna på, gå på technoklubb eller sjunka ostört ner framför kino-filmen… Och komma hem igen, med varma kinder till min bäbis, för det är inte det att jag inte älskar henne.
Det är bara det att det gör mig så förbannad att någon kan tro att jag på något sätt skulle vara förändrad. Tyvärr kan jag bara konstatera: även om en del vänds upp och ner runtomkring så förblir man skrämmande lik sig själv.
Så det är kanske det jag vill säga till er med barn, det är nog helt okej att det är så. Och det jag vill säga till er studenter utan barn, snälla glöm inte att bjuda med den där personen på festen, även om hen tackar nej så kan det faktiskt vara barnvakten som saknas, inte intresset.
Och till mig själv vill jag säga: när ska du fatta att det är helt okej att vara förälder, att problemet bara är dina egna och andras idéer om sätten att vara det på? Man kan ju faktiskt vara hur som helst. Till och med ung.
Författare: Karin Furenhed.
