I artikeln Frankrikes ödesfrågor påstås våldsdåden vara ”kopplade till motsättningar mellan delar av Frankrikes judiska och muslimska befolkning”.
Men franska judar skjuter inte islamister. Detta är inte motsättningar mellan två jämlika parter. Det är en parts terror mot den andre. Judehat av militanta islamister. Artikeln ger lätt bilden av att: franska judar inte är en av de främsta måltavlorna för hatbrott i Frankrike. När de ändå bevisligen är måltavlor, förmodas de vara medskyldiga till våldet mot dem. Som om det vore rationellt och förståeligt att dessa mörkermän mördar på tidningsredaktioner, i skolor, mataffärer och klubblokaler.
Judar uppmålas som konfliktparter, istället för som de våldsoffer de är. I samma anda anses det av somliga rimligt att:
* Franska judar hålls ansvariga för Israel-Palestina konflikten.
* Algeriska judar i synnerhet och franska judar i allmänhet hålls ansvariga för Fransk kolonialism.
Och antisemitism är en ickefaktor. Åtminstone inte en faktor värd att nämna. Artikelförfattaren kunde gott ha beskrivit den franskjudiska minoritetens faktiska utsatthet, i ljuset av Frankrikes ödesfrågor.
Attentatet mot Bataclan kan t.ex. ganska tydligt länkas till judehat. Banden har ofta varit judiska, israeler, eller som attentatskvällens EODM framträtt i Israel trots hot. Klubben var judiskt ägd t.o.m. september, då ägarna sålde och flyttade till Israel. Något tusentals judar också gjort, på grund av upplevd otrygghet i Frankrike. Tillfrågad expert säger att ”Den judiska befolkningen som bodde i Nordafrika uppfattades som européer som stod på Frankrikes sida i den mycket blodiga konflikten i Algeriet.”
Uppfattades som och var är inte alltid samma sak. Faktum är att judar som föreställd grupp både i Mellanöstern och här i Europa, med förödande konsekvenser, anklagats och förföljts – ofta pga antijudiska skrönor – för att vara illojala mot de nationer de tillhört och trott sig vara integrerad del av. Judar har genom historien straffats hårt för inbillad illojalitet. Konflikten beskrivs som mycket blodig. Legitimerar det då att, som uttryck för föreställningen om algeriska judars förmodade missdåd, med våld bestraffa dessa judar – en minoritet med begränsat inflytande i både Frankrike och Algeriet – för att antagits ha valt sida? Om inte, varför talar man inte om det? Den palestinsk-israeliska konflikten nämns också. Israels agerande beskrivs som en invasion, inget sägs om Hamas agerande.
Var gång något sker i konflikten ökar hatbrott mot judar i Frankrike. Men franska judar är inte ansvariga för Israels eventuella förehavanden. Det finns ingen ”judisk världskonspiration”. Vi måste skilja på fakta och extremisters föreställda verklighet.
Som sannolik följd nämns slutligen ökande islamofobiska attacker mot moskéer och muslimer. Beklagligt och fullkomligt oacceptabelt. Muslimer i allmänhet ska inte hållas ansvariga för islamisters våldsdåd.
Varför nämns inte det som redan har dödat och kommer att döda? Den antisemitism militanta islamister ger uttryck för. Antisemitism som ofta ogenerat sprids i moskéer, vid lärosäten,
av medier och av politiska ledare i Mellanöstern och Nordafrika.
Samt allt oftare och allt mer högljutt även här på hemmaplan. I tidningen finns en artikel med rasism i fokus. Där nämns heller ingenting om negativa attityder mot judar. Men det är hög tid nu, att prata om judehatet.
Rebecca Kopelman
Student
Replik från Johannes Heuman
Rebecca Kopelman har rätt i att den antijudiska dimensionen av terrorvågen i Frankrike 2015 ofta försvinner i debatten. Det gäller också antisemitiska föreställningar som sprids i förorter bland unga muslimer med rötter i Mellanöstern och Nordafrika. Den oroväckande tendensen att urskulda intolerans när det framförs av en redan utsatt grupp är inte bara djupt beklaglig utan också problematisk då det skapar olika moraliska måttstockar i samhället.
Terrorn påverkar också relationen mellan judar och muslimer i Frankrike som försämrats drastiskt sedan 60-talet. I intervjun lyfte jag fram avkoloniseringen av Nordafrika och Mellanösternkonflikten som två viktiga faktorer i sammanhanget för att spåra hur de tidigare avspända kontakterna i städer som Marseille och Paris förändrats. Här hade jag kunnat vara mer utförlig i mina kommentarer till Lundagård och betonat att det inte är en förklaring till terrorn eller ursäkt för dagens antisemitism, utan just bakgrund till de ansträngda relationerna i Frankrike.
I framtida historieböcker kommer våldsvågen 2015 dock inte bara ihågkommas som ett nationellt trauma. En given plats har också de unika solidaritetsyttringar då miljontals fransmän manifesterade på gatorna för yttrandefrihet och tolerans.
Johannes Heuman
Historiker vid Uppsala universitet och École pratique des hautes études i Paris.
