Klockan är 13.07, lunchpausen har avslutats och det finns ingen rimlig anledning att skjuta upp läsandet längre. I Sambibs lässal finns det nästan inga distraktioner – inget annat att titta på än skrivbordet och böckerna.
Så plingar mobilen till.
Det är pinsamt, men lättande. Det är Wordfeud. “Nalledräkt” har spelat “sondera” för femtioelva poäng. Äntligen en intellektuell utmaning värd att ta mig an.
Jag synar mina sju konsonanter och spanar igenom spelplanen. “Pst” är ett ord, men det är “Abc” också. Vilket är bäst? Och var kan jag lägga mitt “X”?
Wordfeud fascinerar mig. Jag tänkte länge att det kunde vara ett socialt redskap – men det är det inte. Tvärtom nästan. Det är en parallellvärld där hetsig tävlan och inbitna rivaliteter kan pågå helt isolerade från den vänliga relation man annars har.
Funktionen är en annan. Tävlan i språklig kompetens, kanske, men alla som spelat det mycket vet att till och med språket är frikopplat från verkligheten.
Exa, Zest, Hös. Det är ord som kanske betytt något för någon person någon gång, men nu är de och andra kombinationer endast meningsfulla för den som vet att man alltid, med alla bokstäver, kan kämpa sig till åtminstone 20 poäng.
Är Wordfeud så den perfekta distraktionen, en till verklighet utklädd fantasivärld? Där du kan tävla mot kompisar såväl som främlingar utan att det någonsin påverkar er relation till det bättre eller till det sämre?
Ord tappar sin mening och blir i stället poängmaskiner. En tråkig eftermiddag på bibblan blir faktiskt uthärdlig.
