Grönsaksköttbullar och supersunkiga studentkorridorer. Studentlivskrönikör Linna Fredström åker hem och tacklar uppväxtortens fördomar så gott hon kan.
Cykeln är fastkedjad med dubbla lås och resväskan kvider när jag släpar den över kullerstenen. Stängde jag av plattången? Jag stängde nog av plattången. Eller?
Det är dags för terminens första hemvändande.
På tåget hem mot de värmländska skogarna brukar jag lägga upp en strategi. Alla gamla vänner har inte tagit sig från orten, och man vill ju inte skryta med sitt flashiga liv i onödan. Nej, här gäller det att spela ödmjuk!
Det visar lättare än vad man kan tro.
Lundalingot går inte att översätta utan att man tappar en massa viktig kontext. Att få en barndomskompis att förstå att jag visserligen bor i studentkorridor men att den är superfräsch och ligger på Ulrikedal och det är minsann inte alla som får bo där, är jättejättesvårt.
Särskilt om barndomskompisen i fråga själv precis flyttat in i en nyrenoverad trea med sin fästman.
Lika omöjligt är det förmedla hur häftigt det är med Greater Copenhagens mat och kulturutbud, jämfört med hemortens fyra pizzerior. I Värmland är falafel nämligen fortfarande bara en trist grönsaksköttbulle och så fort man nämner Malmö gör åhörarna korstecken och hävdar att ”där blir folk minsann skjutna stup i kvarten”.
Det är verkligen en annan värld, där norr om Hallandsåsen. Feminism diskuteras med skeptisk ton och Melodifestivalen diskuteras alldeles för mycket. Inspirerad av att vara tillbaka i mitt gamla flickrum får jag lust att skrika ”ni fattar ju ingenting!” och smälla i dörrar.
Samtidigt inser jag att det här är verkligheten. Den grupp av tjugo-någonting, poddlyssnande och föreningsaktiva idealister jag umgås med är undantag för hur människor är i allmänhet.
Och efter någon dag hemma förstår jag också att det kanske är tur. För trots våra diskursanalyser och teoretiska resonemang, är vi studenter just det, kloka i teorin.
Vi må ha diskuterat fram lösningar på världens alla problem under något seminarium, men väl hemma inser man att skolboksexemplet sällan stämmer överens med verkligheten. Därför ska man akta sig för att sucka när di där hemma inte fattar grejen. För det gör nog inte vi heller.
Men när mamma förklarar att jag minsann skriver för Lundagård och släkten uppbådar ungefär samma entusiasm som för en medelbegåvad fyraårings teckning (för hur coolt är det att skriva för studenttidningen, liksom) då längtar jag ändå tillbaka till staden med studenterna som förstår och avgudar allt vad Lundagård gör.
För det gör ni väl?
