Hon införde genusbegreppet i Sverige men är besviken på hur det har förvaltats. Inför internationella kvinnodagen pratade Lundagård med historieprofessorn och genusikonen Yvonne Hirdman om vad som egentligen bör göras för att uppnå jämställdhet.
Man får inte förakta människor, det är det värsta man kan göra, det förvandlar en själv till något lågt och slemmigt, nej så säger hon inte men så förstod jag det. Man kunde hata, man kunde tycka illa om, men förakta – det fanns en koppling till nazisterna, till antisemitism, men jag minns den inte eller jag förstod den inte. Bara så, att människor fick man inte förakta, det vore att förvandla dem till o-människor, insekter. Det blev ett budord.
Vi har pratat i nästan två timmar i det lilla seminarierummet när jag tar upp de där orden som fångat mig i boken Medan jag var ung som Yvonne Hirdman, professor i historia och författare, skrivit om sitt liv. I den aktuella passagen skriver hon om hur hon som ung tjuvlyssnar på sin mamma som pratar om att man aldrig får förakta.
När jag då lyfter frågan om hur Yvonne Hirdmans relation till förakt ser ut i dag har vi bland annat hunnit prata om varför hon ofta läser tidningsartiklar med en kvinnlig byline mera kritiskt än om det är en man som skrivit.
– Ja och när du säger det där så kan jag ju inse att jag tänker att ”Ja människor får man ju inte förakta – men kvinnor går bra”. Det är som att ordet får en annan klang när man använder det mot kvinnor.
Precis som Yvonne Hirdman skriver i Mitt liv som ung har hon varit med när det begav sig. Trots att hon kände sig allt annat än självklar i skolbänken och hade dåliga betyg började hon doktorera i historia och blev till slut professor. Hon var med i Grupp 8, införde begreppet genus i Sverige och har skrivit flera standardverk i ämnet. Ändå upplever hon alltså att det känns lättare att vara kritisk mot kvinnor än mot män.
Kanske illustrerar det ett grundproblem som vi också hela tiden återkommer till i samtalet, nämligen svårigheten i dag för såväl män som kvinnor att identifiera sig med kvinnor.
– Vi föds ju i dag in i en kultur som är så präglad av män, där de största genierna fortfarande främst är män. Och vad gör då vi som är kvinnor? Jo vi sätter oss in i de här personernas tankar, vi ser på världen med killögon och bedömer oss själva efter det.
Problemet, menar Yvonne Hirdman, är att män ju inte gör samma sak.
– De flesta män har inte samma breda kunskap om vad kvinnor håller på med, vad kvinnor skriver och så vidare. De identifierar sig inte med kvinnor på samma sätt.
Hon menar att denna vår uppfostran kan leda till att kvinnor har svårt att känna att de duger som de är, samtidigt som män ofta har svårt att förstå att jämställdhet också angår dem. Därför blev Yvonne Hirdman positivt överraskad när det inte bara var kvinnor i publiken då hon höll föredrag för föreningen Feministiska juriststudenter i Lund nu i februari.
– Utan män kan vi ju inte ändra på någonting. De behöver vara med och de har också alltid varit med. Utan män hade vi inte suttit här, utan dem hade vi inte fått rösträtten.
Samtidigt menar hon att det också är de destruktiva delarna av manligheten som i dag kostar samhället mest pengar.
– Om man tittar på det som är det verkligt läskiga i dag: miljöförstöring, krig och migrationsproblematik, så är det ju faktiskt inte så att det är kvinnor som står bakom dessa företeelser. Vi skulle behöva en rörelse som ställde sig upp och sa att ”Nej, du får inte vara man på de här villkoren.”
En sådan menar dock Yvonne Hirdman saknas i dag. Att genusvetenskapen blivit ett eget ämne i stället för att integreras med andra och att man inom det i dag fokuserar så mycket på begreppet queer tycker hon är fel. Hon menar att ämnet då glider bort från sin kärnverksamhet, nämligen studiet av isärhållandet av män och kvinnor och underordnandet av den senare gruppen.
Yvonne Hirdman säger även att partiet Feministiskt Initiativ inte motsvarat de förväntningar hon haft på dem. Detta främst eftersom hon menar att de tagit i frågan om hedersrelaterat våld med tång.
– Det är en fråga där det är så uppenbart att kvinnor förtrycks och jag menar att feminismen hade kunnat vinna den frågan om man vågat prata om den. Att de nu inte gör det är ett sånt jävla svek mot kvinnorörelsen.
Det Yvonne Hirdman skulle vilja ha är en feministisk samling mot patriarkala strukturer.
– FSPS, det låter ganska snyggt va? En sådan samling skulle vara toppen, då skulle man sätta igång och titta: Var har vi de här strukturerna, var syns det mest och hur kan vi skapa allianser emot det? Men tyvärr ser jag inte den rörelsen någonstans i dag.
Fast sedan ändrar hon sig lite. Möjligen skulle den rörelsen kunna vara på gång inom akademin.
– Med mer bra forskning får du de hållbara argumenten. Dessutom tycker jag att vi kan se att den kvinnliga strategin att vara duktig och studera börjar löna sig. Vi får allt fler kvinnor som kommer upp på höga poster och är med och tolkar världen, säger hon.
Yvonne Hirdman tror också att vi på det sättet kommer närmare en värld där fler män identifierar sig med kvinnor. Men hur ska man då som kvinna göra för att inte vara överkritisk mot andra kvinnor, eller gentemot sig själv? På den första frågan har Yvonne Hirdman inget riktigt svar, annat än att vi kanske behöver behöver bli bättre på att påminna oss själva om att inte förakta. På den andra frågan kommer vi in på hur hon är van att se på sig själv.
Med sina snabba svar, sin tillbakalutade hållning och sina turkosa glasögonbågar som matchar med naglarna slår Yvonne Hirdman mig inte direkt som en person med mycket självförakt.
Hon tror själv att det avgörande för hennes självförtroende varit att hon haft en pappa som tyckte att hon var jättebra och som skapade en känsla av att hennes handlingar var viktiga.
– Mitt liv var viktigt. Den känslan. Och här har du skillnaden mot till exempel Maj i Kristina Sandblads böcker om henne. Att i de böckerna är Maj inte viktig för sig själv. Men jag var viktig för mig själv – och det var en drivkraft, säger Yvonne Hirdman.
Ålder: ”70 typ”
Gör: Professor i historia vid Stockholms universitet och författare till bland annat böckerna Medan jag var ung – ego-historia från 1900-talet och Vad bör göras? – Jämställdhet och politik under femtio år.
Övrigt: Lanserade begreppet genus i Sverige.
