Mitt i sommarjobbsångesten drömmer sig studentlivskrönikör Filip Rydén bort till en bättre värld – men inser att han redan lever i den.
Det var med en känsla av panik som jag i förra veckan satte mig för att skriva ihop mitt cv. Redan var det mars och innan jag visste ordet av skulle alla jobb – bra som dåliga – försvinna.
Vart hade tiden tagit vägen?
Medan jag skrev ihop det som hänt i mitt liv sedan sist blev svaret på den frågan tydligt: Den hade gått åt till studierna, extrajobb och Lundagård.
När väl ansökningarna var skickade, drömde jag mig bort till en annan värld. En värld där hetsen kanske kunde brytas. En kall, skogig och hockeyintresserad värld. Närmare bestämt Kanada.
Kanada är nämligen nästa land att testa konceptet medborgarlön – ett bidrag som ges till alla medborgare, sjuk som frisk, rik som fattig, anställd som arbetslös.
Medborgarlönskonceptet förde tankarna till Fredrik Reinfeldts prat om ”bidragslinjen”. Arbetslinjens Sverige är än inte moget för idén med en garanterad inkomst utan motprestation – men drömma kan man göra och det gjorde jag.
Jag drömde om alla de möjligheter som skulle komma med en låg, men säker inkomst – till exempel 9 904 kr i månaden – och samtidigt tid att göra vad jag ville.
Tid att umgås med mina vänner, tid att skriva lite då och då och tid att förkovra mig i de ämnen som verkligen intresserar mig.
Men är det inte i grund och botten så vi har det på universitetet? Att det mitt i arbetslinjens Sverige utförs ett nyskapande, radikalt och tillväxtfientligt experiment på landets högskolor och universitet, vilket trappas upp i takt med att undervisningstimmar dras ner och kvaliteten urholkas?
Jo, är mitt kaxiga svar. Precis så är det.
Resultatet är också lovande. Vi har en sprudlande företagsamhet, utrikespolitiska föreningar, fri press och radio, ett levande nattliv och ett tappert hockeylag. En framgångssaga för den mänskliga drivkraften – en hyllning till människans egen drivkraft.
För mina egna dagdrömmar blev dock insikten inte lika härlig. Trots en god inkomst och mycket tid just nu, sitter jag och stressar över min hur min framtid ser ut när jag väl måste lämna experimentet. När pengarna ska lämnas tillbaka och inkomsten förtjänas.
Men stressen fångar dock inte hela verkligheten. Min oro är inte att jag ska stå utan försörjning. Oron är snarare att jag ska stå utan status och ses som en loser. Den oron och den stressen kan ingen basinkomst i världen rå på.
