När scheman ekar tomma är det än viktigare att varje undervisningstimme håller högsta kvalitet. Det menar Lundagårds utbildningspolitiske krönikör Sebastian Persson.
Det som skiljer sig mest mellan din tid på gymnasiet och dina kommande studier på universitetet, är att universitetsstudier består till stor del av självstudier. Låter den meningen bekant?
Detta är en mening som många av oss har mötet på introduktionerna vid början av en ny grundkurs.
Humanistiska och teologiska studentkåren släppte den 4 mars en rapport kallad Tomma scheman som visar hur lite undervisningstid vi som studenter på de Humanistiska och teologiska fakulteterna de facto har. Och låt oss säga som så: rapportens rubrik ljuger inte.
Rapporten i sig belyser en problembild som är känd bortom såväl fakultetens, som lärosätets gränser.
Den visar en dimensionen av problemet: det nationella systemet för hur den högre utbildningen tilldelas resurser är trasigt och kvalitetssänkande. Detta har jag och flera andra lyft tidigare.
Det må vara så att tilldelningssystemet är grunden till de tomma schemana, men det innebär inte att lärosätena inte har ett eget ansvar.
Det finns många saker som varje enskilt lärosäte kan och behöver göra för att se till att utbildningen håller så hög kvalitet som möjligt. För bra utbildning handlar inte bara om undervisningstimmar, utan också om kvaliteten.
Hur lärosätena väljer att använda sina utbildningsanslag är upp till varje lärosäte och därför måste varje beslut vägas för att vi ska få ut så mycket som möjligt av varje investerad krona. Kunde till exempel de många miljoner som Lunds universitets investerat i MOOC:s använts för att förstärka delar av vår utbildning i stället?
Det finns en anledning till att studentrepresentanterna ständigt påpekar att fem veckors högskolepedagogisk utbildning för att kunna bli professor är ett för lågt krav, det är inte för att de tycker det är roligt att vara tjatiga. Det är för att lärarna måste vara rustade för att på kort tid kunna lära studenterna så mycket som möjligt.
Behovet av att ta fram nya pedagogiska metoder och nya undervisningsmetoder är stort. Hur effektivt och pedagogiskt är massföreläsningarna som är grunden i undervisningen på många av kurserna inom samhällsvetenskap, humaniora och ekonomi? Finns det verkligen inget bättre sätt?
Lärosätenas förutsättningar må vara kraftigt försämrade, men de har fortfarande ett ansvar att göra det bästa av situationen. Varje timme och krona räknas.
