Det är svårt att bli tagen på allvar om man kommer ut som religiös i Sverige. Såhär lagom till påsk funderar Marcus Bornlid Lesseur på om vi inte borde omvärdera vår syn på religion.
”Upplysningen är död.”
Detta hävdade Frankrikes just nu populäraste författare, Michel Houellebecq, när han blev intervjuad av litteraturmagasinet The Paris Review förra året.
Det var med anledning av publiceringen av hans roman Underkastelse, om ett Frankrike i vilket det Muslimska brödraskapet har tillskansat sig den politiska makten, som han lade ut texten om religionens roll i samhället. Han slog vidare fast att ”religionens återkomst inte är en slogan utan en verklighet”.
Intervjun publicerades bara några dagar innan attacken mot Charlie Hebdo, vars senaste nummer pryddes av ett porträtt av författaren. Och om man vill kan man välja att se den händelsen som en slags bekräftelse av Michel Houellebecqs uppfattning, som han på intet vis är ensam om att hysa.
Under de senaste åren har ju bland annat ateistisk litteratur upplevt något av en renässans. Den kristna amerikanska högerns framgångar, och olika islamistiska terrororganisationers ökade genomslagskraft, har bidragit till att naturalistiskt skolade personer som Richard Dawkins och Christopher Hitchens har sett det som nödvändigt att ta upp kampen mot den organiserade religionen.
I likhet med dessa två är därtill de flesta av oss vana att se på religiositet som rationalitetens och förnuftets antites, en restvara från det förgångna som en gång för alla borde kastas på historiens sophög. Eller som en av de intervjuade i religionsvetenskapsprofessor David Thurfjells bok Det gudlösa folket uttrycker det: ”Om jag ska vara helt ärlig, är inte religion ganska värdelöst? Det leder till krig, kvinnoförtryck och elände. Dessutom är det ju vetenskapligt bevisat att det inte är sant! Jag fattar faktiskt inte hur någon kan tro på religion idag.”
Men detta till trots: vissa av oss har en ambivalent relation till det religiösa. Inte minst jag själv.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt känns det som om jag spenderade varje söndag i Kalmar domkyrka. Varje söndag, så som jag i efterhand upplever det, tvingade jag mig själv att hasa upp ur sängen för att sömndrucken vandra bort till den på Stortorget belägna barockkyrkan; varje söndag gick jag i röd skrud förbi bänkraderna i mittskeppet under inledningsprocessionen; varje söndag stod jag på den högra sidan av koret och lyssnade på prästen, från vars hand jag tog emot oblaten under nattvarden vid slutet av mässan.
Jag var tio år gammal när jag började sjunga i en kyrkokör. Och medveten som jag var om att det inte var förenat med street cred att sjunga hymner om guds salighet och vikten av att ta emot Jesus i sitt hjärta, har jag ofta gjort mitt bästa för att skyla över detta. Eller det faktum att jag – även under mina gymnasiemarxistiska år, då religion var
synonymt med opium för folket – har känt mig dragen till religion.
Inte nog med att det hade framstått som ocoolt om detta hade framkommit, de flesta hade förmodligen tagit mig för lite vrickad. Som en vän här i Lund uttryckte det, apropå att han på senare tid hade upplevt ett lite oväntat nyuppblossat behov av att gå i kyrkan: ”Det krävs att man antingen har tagit sig ur ett drogmissbruk eller har suttit inne, om man ska komma ut som kristen i vår ålder. Annars ses man som vansinnig.”
Men intresset och dragningen till religion är inget som har planat ut med åldern. Inte för att jag nödvändigtvis tror på Gud (eller annan övernaturlig kraft för den delen). Men samtidigt har jag aldrig riktigt lyckats skaka av mig den gnagande känslan av jag egentligen kanske borde göra det, att mitt förnuft kanske bedrar mig och att jag helt enkelt har misslyckats med att fatta något avgörande. För det är väl vad alla djupt religiösa säger, att det är tron i sig som är det väsentliga, även om den inte går att bevisa?
Och även om det låter banalt, så finns det så mycket i de stora världsreligionerna som jag finner drabbande – skönheten, visheten, allvaret. Ofta känns det som om jag aldrig ser så klart på mitt liv och på tillvaron som när jag befinner mig i kyrkan.
Intressant nog är de svenskar som likt mig snarare gläntar lite lätt på dörren mot det religiösa mångtaligare än de som slängt igen den bakom sig. Åtminstone om man ser till statistiken. Även om kyrkbänkarna gapar tomma i världens mest sekulariserade land, så framgår det av Det gudlösa folket att inte mer än elva procent av svenskarna nekade till att de trodde på ”någon Gud, övernaturlig makt eller kraft” när de tillfrågades 2005. Och två decennier tidigare, 1989, förklarade 69 procent av befolkningen att de såg sig själva som kristna ”på mitt eget sätt” – den näst högsta siffran i hela Europa.
Ett av de främsta skälen varför svenskar likväl ryggar för att kalla sig religiösa är enligt David Thurfjell att själva betydelsen av ordet ”religion” kommit att förlänas ny innebörd under nittonhundratalet. Han menar att begreppet på många sätt numera associeras med något i grunden osvenskt.
Det är liksom en sak att spår av kristendomen kan lokaliseras lite varstans i det svenska samhället, eller att de allra flesta svenskar fortfarande döps, konfirmeras och firar kristna högtider. Enligt det svenska sättet att se det är man nämligen först en riktig kristen – det vill säga, en Religiös Person – om man är en lite lagom verklighetsfrånvänd bokstavstroende, som lever sitt liv i strikt beaktande av de kyrkliga dogmerna. Och detta står förstås i strid med svenskarnas självbild som rationalitetens och förnuftets själva förkroppsligande.
Jag tycker dock att den beröringsskräck som många känner inför religionsbegreppet är lite märklig. Som Göran Rosenberg påpekar i en artikel i Dagens Nyheter (2007-08-28) är religion helt enkelt ”varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening”, och begreppet som sådant kräver inte nödvändigtvis en tro på Gud.
I The Paris Reviews intervju med Michel Houellebecq förklarar författaren att han inte tror att ett samhälle kan överleva utan religion. Vem vet – kanske är det så. Och kanske är den känslomässiga dragningen till det religiösa något fundamentalt mänskligt, något som vi till följd av evolutionen eller av någon annan anledning inte helt kan göra oss av med, oavsett vilka rationella motargument vi ställs inför eller de samhällen vi lever i är konstituerade.
Icke desto mindre undrar jag ofta vad poängen är med att jag fortfarande känner mig manad att gå i kyrkan eller vältra mig i litteratur som Augustinus Bekännelser, när jag känner mig så starkt skeptisk till det teologiska innehållet. Fast det huvudsakliga skälet, antar jag, är att religionen och de religiösa rummen ger mig tillfälle att reflektera kring frågor som döden, livet, etik, sanning och hur jag bör leva mitt liv på ett sätt som jag annars sällan får tillfälle till i mitt vardagsliv.
Och av den anledningen kommer jag förmodligen hädanefter, trots mina tvivel, sitta kvar i kyrkbänken och spana efter det sublima.
