Bilden av Malmö som ett havererat integrationsprojekt fortsätter att frodas. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur anser att vi har ett ansvar att motverka den uppfattningen.
[ads1]
Det går en kille på mitt program som pendlar mellan Köpenhamn och Lund varje dag. Ett av hans stående skämt är hur rädd han är varje gång han nödgas passera igenom Malmö. Att han ständigt kastar oroliga blickar över axeln när han kliver på Malmö C eller att han är tackar gudarna för att han har livet i behåll när han träder in den lundensiska studentbubblan.
För alla vet ju hur farligt Malmö är.
Bilden av staden som ett ”Sveriges Chicago” är mer eller mindre cementerad. Och av den anledningen var många som uttryckte sin förvåning när Per Trydings debattartikel från 2012 fick nytt liv på sociala medier förra veckan, i vilken han, med brottsstatistik till hjälp, spräcker hål på Chicago-berättelsen.
I själva verket, om man ser till antalet begångna brott på var hundrade invånare, var både Göteborg och Stockholm vid den tidpunkten mer brottsbelastade än Malmö. Och i jämförelse med Rosengård – vilket går på tvärs med de flestas instinktiva reaktioner – är Östermalm hårdare drabbat av kriminalitet (både vad gäller grovt våld, sexualbrott och vardagsbrott).
Vidare har de anmälda brottsfallen i Malmö stadigt varit på nedgång, och 2014 inkom det lägsta antalet anmälningar sedan Brottsförebyggande rådet (Brå) började med sina mätningar.
I ljuset av dessa siffror är det problematiskt att bilden av staden inte är mer nyanserad än vad de är. När nyheten om Brås siffror annonserades av Malmö stad renderade den inte, med några enstaka undantag, mer än några små notiser i flesta större tidningar i landet. Detta i samma svep som Brå presenterade siffror som visade att 69 procent av svenskarna trodde att brottligheten hade ökat de senaste åren.
Jag skulle bli evigt tacksam om svartmålningen av Malmö upphör. Inte bara för att den spelar de högerextrema krafterna, som behöver historien om det misslyckade mångkultur-Malmö som ett politiskt vapen, i händerna.
Utan eftersom Malmö så tydligt illustrerar vilken jävla gåva invandringen är.
Malmö, som för inte så länge sedan var en tämligen grå industristad, är i dag en av Sveriges vitalaste och initiativrikaste städer. Till stor del tack vare just det enorma mischmaschet av kulturer som trängs här i skarven mellan Lund och Köpenhamn.
Visst, man kan stanna kvar i den homogen studentbubblan i Lund om man så önskar och oroa sig för brotten några mil ifrån oss. Men det är i Malmö de verkligt intressanta sakerna händer i Sverige 2016 – inte här.
