Bortom bokhandlar och postorder finns det boklånare, som skramlar ihop sina böcker genom bibliotekets öppna dörrar. Studentlivskrönikör Filip Rydén frågar sig vad som händer när systemet kollapsar.
[ads1]
Sju år efter min första termin i Lund var det dags för mig att göra en ganska bisarr debut. Med stapplande steg och osäker stämma vandrade jag upp för bibliotekets trappor för att hämta mitt alldeles egna lånekort. Nu skulle det bli slut på harvandet genom bokhandlar, Bokus och Bocket.
Slut med att kasta bort tusentals kronor per termin enbart för att samla på sig böcker på hög. En värld av gratis kurslitteratur – som jag hört så mycket om – skulle öppna sig. Förväntningarna var skyhöga, förhoppningarna likaså. Men till min förtvivlan kom jag snart att hitta lånandets baksida.
Det finns en särskild plats i helvetet för personer som inte lämnar tillbaka sina böcker.
Så borde det stå på baksidan av det ganska anonyma kort som den vänlige bibliotekarien på SamBib gav mig. För att böckerna ska räcka till alla måste de nämligen lämnas tillbaka efter två veckor.
Det är en rimlig tidsgräns. Att läsa igenom och sammanfatta en bok tar ju i bästa fall bara någon dag. Ändå verkar den vara omöjlig att leva upp till. I stället introducerade mina vänner mig för den mörka trollkonst som kallas att behålla böcker.
”Jag har en kontakt på biblioteket som kan nollställa min skuld” förklarar en kursare.
En annan skrattar gott: ”Böterna blir ju bara några tior” förklarar hon, medan jag tänker på att kurslitteraturen på mitt mastersprogram lätt kan kosta över tusenlappen per månad.
Detta är ett allvarligt problem, när regelbrytarna och huliganerna tillåts sätta agendan och utnyttjar systemet för att få sin kunskap till rabatterat pris, dröjer det inte länge innan de tar nästa steg. Och vart ska denna väg leda?
Alla dessa frågor rusar genom mitt huvud när jag än en gång beger mig till biblioteket. Den här gången är mina steg bestämda, min blick skarp och min stämma rak och tydlig. ”Jag ska hämta upp en bok” säger jag till bibliotekarien. Hon ger den till mig, och förklarar att jag får den i fyra veckor, två om det blir kö. Jag tackar, tar emot och går därifrån.
”Ni kan se er om i himlen efter den här boken, era jävlar!” tänker jag och vandrar glatt ner för dess trappor.
