Våren är här med allt vad den innebär av passionerade känslor. Men vi varnas fortfarande från att basera kärleksrelationer på passion. Kanske skulle tv-serier som How I met your mother och Gift vid första ögonkastet kunna lära sig en del av en romantisk klassiker från 1976.
Jag vet inte var och när det hände. Men vid någon väldigt passande tidpunkt i vår världshistoria tänker jag mig att någon auktoritet måste ha ställt sig upp och utan minsta tvivel i rösten deklarerat: ”Du ska akta dig för relationer med större inslag av passion” varpå denna uppmaning på något sätt fick oerhört stor spridning.
Jag tycker nämligen att jag var jag än är – på flygplatser, disputationsfester eller på fika med kompisar – hamnar i debatter med personer som försöker övertyga mig om att ”äkta kärlek”, som de säger, inte finns och att det här med att slå sig ihop i par snarare handlar om att hitta någon som man står ut med.
Det verkar som att mina samtalspartners anammat en filosofi där de ser på kärlek som en effekt av hur bra personerna verkar vara på att bo ihop snarare än tvärtom – att se på sammanboende som en effekt av hur bra personerna verkar vara på att vara kära i varandra.
Ett närmast övertydligt exempel på anammandet av den första typens filosofi tycks SVT-serien Gift vid första ögonkastet vara. Sex personer matchas där ihop två och två av en expertpanel, gifter sig i samband med att de ses första gången och får sedan fyra veckor på sig att testa att leva ihop för att sedan bestämma om de vill fortsätta att vara gifta.
I mitten på mars gick det sista avsnittet av säsong två i serien och när det då var dags för paren att bestämma om de skulle fortsätta tillsammans fanns det ingen hejd på entusiasmen hos prästen och psykologerna i expertpanelen.
Om och om igen sa de att de verkligen hoppades att paren skulle våga chansa på relationerna och underströk att personerna i respektive par ju hade så mycket gemensamt. Ironiskt nog valde dock alla tre par att bryta upp, i två av tre fall på grund av brist på kärlekskänslor.
Det är någonting som provocerar mig med personer som vad gäller kärleksrelationer verkar ha synsättet att det åtråvärda i första hand är relationen och att kärleken kommer först i andra hand. Jag har så svårt att likna en kärlekslös relation vid något meningsfullare än en situation då du har tillgång till en stor matbuffé men är proppmätt.
Visst kan du försöka trycka i dig både det ena och andra ändå – men vad är poängen om du innerst inne inte är sugen? Dessa tankar gör att jag av irritation har svårt att sitta still när jag ser på Gift vid första ögonkastet.
En annan tv-serie som undersökt i fall man ska styras av hjärta eller hjärnan i kärlek och om man ska vara med någon som är lik sig själv eller inte är How I met your mother. Från början till slut vill huvudpersonen Ted Mosby ingenting hellre än att bli kär och skaffa familj. Hela serien är för honom mest en enda lång jakt där han funderar på hur den där perfekta tjejen han ska vara med egentligen borde vara.
Å ena sidan har han en tydlig lista på hur hans drömtjej borde vara och efter ett tag en tjej som verkligen stämmer överens med den. Å andra sidan säger magkänslan då och då att han vill vara tillsammans med en annan tjej som aldrig vill gifta sig eller skaffa barn, som bara kanske gillar honom och som gärna reser jorden runt – som med andra ord är ganska olik honom.
När det väl var dags för sista avsnittet var i alla fall min spänning på topp – vem skulle han välja nu då? Skulle serien slå ett slag för magkänslan eller för att leta efter någon som motsvarar ens tänkta ideal? Svaret blev – spoiler-alert – båda!
Ängsligheten i hur manusförfattarna valde att avsluta serien – då Ted först väljer den lugna kompatibla tjejen och de sedan låter henne dö så att han sedan också ska kunna välja magkänslan-tjejen – är på sätt och vis en perfekt illustration över hur jag upplever att många ser på passionerad kontra mer stillsam kärlek. Man vill helst inte behöva välja.
Åsa Lindqvist är professor i sociologi vid Lunds universitet. Några saker som hon tror har påverkat hur vi har relationer i Sverige i dag är dels den tvåsamhetsnorm som präglar våran lagstiftning men också det faktum att de lagar vi har som rör parrelationer egentligen aldrig nämner kärlek.
– Det finns en intresssant bok som heter Inte ett ord om kärlek som analyserar detta. Författarna menar att det var ett sätt att säkerställa jämställdhet men att det kanske också gjorde att man missade något.
Så kanske kommer den kluvenhet som jag upplever att många känner gentemot passionerad kärlek i alla fall i Sverige av att vi betraktar tvåsamhet och logik som det normala i relationer. I jämförelse blir passionen någonting oberäkligt med större krav på självständighet.
Ändå kan jag inte låta bli att undra om vi inte är överdrivet rädda för att relationer ska ta slut och om vi inte underskattar möjligheterna att just passion faktiskt kan vara ett utmärkt startskott för en långvarig relation?
”Jag skulle kunna mobilisera de atavistiska moralföreställningar som ligger och skrumpnar på botten av min själ och ropa att jag inte vill se dig för mina ögon mer. Men det vill jag ju (Jag har förresten ett nytt utkast klart som du måste läsa).”
Precis som i Gift vid första ögonkastet och How I met your mother ställer sig Gun-Britt Sundströms klassiska bok Maken – som följer studenterna Martina och Gustav – frågan om vad kärlek är. Men i Maken är inte svaret att man ska försöka hitta någon som är väldigt lik en själv eller att relationen är viktigare än självständighet och den egna lusten för att träffas.
Boken utgår snarare från känslor och laborerar med frågan om hur mycket det egentligen är värt att göra för att vara i en relation med någon som man älskar.
Citatet ovan kommer från en lista som Martina gör till Gustav efter att hon nyss fått veta att han bedragit henne med en annan. Martina låter honom veta både att detta gör henne ledsen och att hon samtidigt vet att hon aldrig skulle vilja att han på riktigt försvann från hennes liv.
Och är det inte det som är sann kärlek? Att kunna vara fullkomligt sig själv och ärlig och någonstans ändå ha en vetskap om att jag är med den här personen inte för vad den gör utan för vad den är?
Genom att på detta sätt sätta den egna viljan främst blir relationen väldigt otvungen – men också ifrågasatt. Martina och Gustav får flera gånger höra att det kanske är lika bra att de gör slut eftersom de är så olika och stormiga.
Och de gör de också, flera gånger om. Men såhär fyrtio år efter att boken kom tänker jag att det främst är den där känslan hos dem båda av att de inte riktigt passar relationsmallen som gör att det tar slut.
Och då skulle jag bara vilja önska det här av framtiden: Att vi blir lite bättre på att acceptera relationer som ser ut på en rad olika sätt och lite mer har relationer baserade på känsla. För om vi har en relationsnorm som inte passar de som uppenbart älskar och vill vara med varandra, då kanske det faktiskt är dags att den byts ut.
