Högutbildade flyktingar har en naturlig väg in i det svenska samhället via akademin – men när deras tidigare utbildning ska valideras sätter byråkratin stopp. Nu står tusentals människor och stampar i akademins farstu, medan universiteteten söker efter en hållbar lösning.
Tidig eftermiddag i Lund. Ute faller ett lätt regn och Alaas svarta, kortklippta hår är fuktigt sedan promenaden till Språk- och litteraturcentrum. Vi sitter vid ett bord i en av de något folktommare delarna av fakulteten. På vägen hit gick vi förbi ett av de klassrum där det pågick en föreläsning med universitetets journaliststudenter. Alaa kastar en blick mot studenterna djupt inbegripa i diskussioner vid borden bredvid oss.
För några år sedan avslutade han sin kandidatutbildning i media vid Damaskus universitet i Syrien. Alaa har varit på flykt från sitt hemland sedan 2012 och är en många flyktingar med akademisk bakgrund som har anlänt till Sverige de senaste åren. De som nu kämpar för att etablera sig på arbetsmarknaden eller för att återuppta sina studier. Men det är en lång väg att vandra.
När kriget bröt ut i Syrien flydde Alaa först till Egypten och sedan till Turkiet. Men där fick Alaa och hans familj inte uppehållstillstånd, så Alaa tog sig till Sverige i slutet av 2013.
Till en början hoppades Alaa att hans examen skulle ge honom ett arbete i det nya hemlandet, men han förstod snart att han skulle bli tvungen att fortsätta sin utbildning för att få ett arbete här som matchade hans utbildningsnivå.
Alaa har en kandidatexamen i engelska. Men inom Syriens utbildningssystem läser man inte lika mycket engelska i grundskolan som i Sverige. Så för att kunna tillgodoräkna sig sin kandidatexamen var han tvungen att höja sin språknivå avsevärt. Men innan han kunde göra det var han tvungen att beta av sina svenskkurser.
– Med andra ord skulle det ta mer än ett år för mig att påbörja mina studier igen, säger Alaa uppgivet.
Att vänta är nästan det enda Alaa gör nu för tiden. På att återförenas med sin familj och på att påbörja sin riktiga tillvaro här i Sverige. Vad han allra helst vill är kunna sälla sig till grupperna av studenter som omger oss.
– Men det lär väl dröja innan det händer. Jag hade önskat att SFI-klasserna inte var så blandade, att jag kunde läsa svenska ihop med andra akademiker på universitetet. Allting går så långsamt nu, säger han.
Att bli antagen till högre utbildning som nyanländ är förenat med en hel del omak. Grundproblematiken är att Sverige är en del av den så kallade Bolognaprocessen, en universitetsöverenskommelse inom Europa som syftar till att alla medlemsländer ska ha samma regler och standarder inom akademin. Denna skiljer sig markant från hur universitetssystemen ser ut i exempelvis Syrien och Irak. Men det finns mer specifika problem.
Ett sådant är att man i många länder som står utanför Bolognaprocessen inte skriver någon uppsats för att fullgöra sin kandidatexamen. Den som vill använda sin kandidatexamen till att söka en master i Sverige, men inte har en uppsats, stöter på problem. Ett annat problem är att översätta examensbevis. Arbetsförmedlingen använder sig av översättningsföretag för att översätta diplomen, och i somliga fall kan det vara rena tillfälligheter som avgör hur många högskolepoäng och studieterminer som diplomen översätts till.
I frågan om hur Sveriges lärosäten har valt att bedöma huruvida de utländska akademikerna har de rätta kvalifikationerna för att antas till deras utbildningar varierar tillvägagångssättet från lärosäte till lärosäte. I praktiken är valideringsarbetet i dag uppdelat mellan landets lärosäten och Universitets- och Högskolerådet (UHR) – lärosätena bedömer huruvida studenter utan fullgod dokumentation har de rätta förkunskaperna för att släppas in på utbildningarna och UHR utfärdar bedömningar av utländska examensbevis.
I hamnområdet i Malmö sitter May i en klarröd fåtölj och kisar ut genom ett panoramafönster. Himlen utanför är violett.
May är precis som Alaa född i Syrien. Hennes pappa var professor på universitetet i Damaskus. Att hon skulle ge sig in på den akademiska banan var inte något hon funderade länge över. Hon skrev in sig på ett kandidatprogram i engelska och fortsatte direkt till en master i Public Administration.
När inbördeskriget i landet bröt ut flydde May tillsammans med sin man och deras trillingar till Libanon. Sedan hade de tur och fick komma till Sverige som kvotflyktingar. När hon kommit till Sverige och tagit sig igenom SFI-stegen var nästa steg naturligt. Hon ville ha en svensk universitetsexamen. Men här började i stället problemen hopa sig.
May anmälde sig till en master i barnlitteratur vid Linköpings universitet. Men när de gick in för att titta på antagning.se inför terminsstarten var hennes och hennes man Hazems ansökningar strukna, trots att de hade sina validerade examensintyg och de rätta betygen. Arg och ledsen åkte hon till universitetet med sin man, men ingen på skolan vill hjälpa dem. När hon senare gick in på antagning.se kunde hon se att hennes anmälan hade ändrats från icke-godkänd till icke-kvalificerad.
– Det är ju svårare att argumentera emot, säger May Samhouri.
May och Hazem hade fått sina examina validerade av Universitets- och högskolerådet (UHR), men ändå ströks båda två från sina ansökningar. Och då hade de fått vänta på sin validering i ett och ett halvt år.
May har tidigare jobbat som engelskatolk i Syrien. När hon läste sitt examensbevis, som översatts från arabiska till engelska av ett översättningsföretag, upptäckte hon att det var fullt av fel.
På hennes intyg stod att hon var den tredje årgången studenter som läste på det nystartade institutet, men översättaren tolkade anmärkningen som att May bara studerat i ett år. Därför ströks hennes ansökan också när hon sökte in till Lunds universitet. May ringde och ringde till Arbetsförmedlingen, men ingenting hände.
May började tänka en tanke hon aldrig tidigare tänkt. Att ”Jag skiter i universitetet”. Hon fick väl gå outbildad om det var så här det skulle fortsätta. Men så plötsligt vände det.
Hazem läste att det fanns en högskola i Malmö och sa till May att hon borde söka dit. Bara för att prova. Så hon sökte – och kom in. Till skillnad från Lunds- och Linköpings universitet, som hade nekat att tala med henne, var Malmö högskola tillmötesgående och efter att hon hade förklarat sitt predikament löste sig situationen snabbt.
– Jag var förvånad över hur lätt det gick, säger May.
Och det kanske inte är en tillfällighet att det var just på Malmö högskola det vände. Dagen efter att bilderna på femåriga pojken Alan Kurdis livlösa kropp kablades ut förra hösten kallade högskoleledningen till möte för att reda ut vad skolan kunde göra för att hjälpa människorna på flykt.
Alltsedan dess har Malmö högskola haft som topprioritering att hjälpa nyanlända asylsökande att komma till rätta i Sverige. Högskolan har bland annat initierat språkkaféer för ensamkommande flyktingbarn och öppna föreläsningar och tillgång till högskolebiblioteket för nyanlända akademiker.
En av de drivande krafterna bakom Malmö högskolas arbete för asylsökande är deras prorektor, Cecilia Christersson. Hon menar att det svenska valideringssystemet borde ändras för att göra det lättare för utländska akademiker att komma in i den svenska universitetsvärlden. Bland annat tycker hon att man bör lätta på de språkkrav som ställs på nyanlända akademiker, och att hitta kompletteringsalternativ för de studenter som har med sig ett examensarbete från sina kandidatprogram.
–Det är viktigt att de människor som kommer hit så fort som möjligt ges en möjlighet att utföra någon form av meningsfullt arbete, och därför är det ett problem att det finns så många hinder för dem att börja studera, säger hon.
Formellt har de svenska lärosätena däremot inget ansvar att validera studenternas kompetens. Däremot ligger det på universitetens och högskolornas bord att erbjuda kompletterande utbildningar för de akademiker som måste bygga på sina utbildningar för att antingen kunna gå vidare med sina studier eller etablera sig i arbetslivet. Fram tills nyligen har detta inte varit en speciellt prioriterad fråga för lärosätena. 2014 rapporterade Lundagård till exempel att Lunds universitet lade ned sitt ett enda kompletterande program (för sjuksköterskestudenter).
Frågan om hur lärosätena på bästa vis ska kunna bistå nyanlända akademiker har dock blivit allt mer omdebatterad i takt med att flyktingmottagandet har ökat. Sveriges Förenade Studentkårer och SACO har bland annat önskat att det ska bli enklare för nyanlända studenter att få sina meriter validerade.
De senaste åren har också ett antal nya etableringsprojekt initierats. Bland annat ”Korta vägen” – ett samarbete mellan ett antal lärosäten, Folkuniversitetet och Arbetsförmedlingen – där en grupp nyanlända får möjlighet att bland annat studera svenska, samhällsorientering och erbjudas praktikplatser som matchar deras utbildningsbakgrunder.
Region Skåne har även tillsammans med Tillväxtverket dragit igång ett projekt under vilket Arbetsförmedlingen köper studieplatser för kompletterande utbildningar för utländska lärare och ingenjörer på Lunds universitet och Malmö högskola.
Sara Virkelyst jobbar som projektledare inom universitetsledningen i Lund och har särskilt ansvar för dessa frågor. Enligt henne pågår ett stort arbete på regional såväl som nationell nivå för att utreda hur valideringsarbetet bäst bör bedrivas i fortsättningen.
– Vi på Lunds universitet har bland annat i samarbete med Region Skåne, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Lärosäten Syd och länsstyrelsen påbörjat en processkartläggning för att se hur vi ska samverka kring nyanlända akademiker, säger Sara Virkelyst.
Hon anmärker att det är väldigt många steg som de utländska akademikerna måste igenom för att börja studera.
– Vi vet ju inte riktigt hur det ser ut på den fronten, om det finns något steg som vi skulle kunna ta bort och vi måste se över vilka krav vi ställer på dem. Och om det finns några steg i processen då dessa människor faller mellan stolarna, säger hon.
Frédérique Granath är studievägledare vid Lunds universitet. I hennes arbetsrum på SOL har den senaste tiden tagit emot allt fler flyktingar med universitetsexamen som kämpar för att ta sig in i det svenska universitetsmaskineriet. Många har ofullständiga dokument, som det blir när man lämnar hemlandet hals över huvud. Frédérique hjälper till så mycket hon kan, men det är inte alltid det går.
En dag träffade hon in i ett speciellt fall. Firas, en ung kille från Syrien, hade papprena i perfekt ordning.
– Han berättade att det hade tagit honom över en månad att dokumentera sin utbildning, med risk för sitt eget liv. Han hade sprungit till universitetet i Damaskus i omgångar och samlat ihop papprena, säger Frédérique Granath.
Men Firas kom inte in på den masterutbildning han sökt, då han inte hade med sig en kandidatuppsats från studierna i Syrien. För att ha möjlighet att skriva en uppsats på Lunds universitet var han tvungen att ha läst svenska, vilket skulle ha fördröjt hans planer betänkligt.
Frédérique kände att hon var tvungen att hjälpa Firas.
– Jag diskuterade saken med mina kollegor, och då var det någon som sa att man kunde skapa en helt ny kursplan bara för Firas.
Frédérique skapade en kursplan värd 15 högskolepoäng bestående av examensarbetet, på engelska, och med stöd av studierektorn lyckades hon få den godkänd, varvid Firas skrev in sig på kursen.
– Det är värt att kämpa för det här. Om Firas inte hade kommit igång och börjat läsa på en gång, så hade han varit tvungen att vänta ett helt år på nästa chans, säger Frédérique Granath.
Parallellt med myndighetssatsningarna har alltså små, kreativa lösningar för att bryta upp springor i antagningsmaskineriet påbörjats. Och enligt Bo-Anders Jönsson, rektorsråd på Lunds universitet, har det inte rått någon brist på idéer och uppslag gällande hur validerings- och kompletteringsarbetet i fortsättningen bör utformas. Det stora problemet är dock att samordna de olika lärosätena.
– Vi behöver ett system som är hållbart för lång framtid. Men det finns en risk att det tar ett tag innan vi helt lyckas med det.
Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, anser att den senaste tidens satsningar är steg i rätt riktning. Men hon tycker att svenska lärosäten länge har varit väldigt dåliga på att ta att tillvara på de utländska akademikerna kompetens.
– På ett individuellt plan är det viktigt, och på ett större samhälleligt plan kan de bidra med resurser och färdigheter som vi lider brist på i dag, säger Helene Hellmark Knutsson.
Hon tror emellertid att ett uppvaknande håller på att ske inom myndigheterna, och från regeringens håll kommer det att omfördelas högre anslag till lärosätena de kommande åren för att de ska kunna utveckla sina validerings- och kompletteringsprogram.
– I år kommer vi utöka summorna till de kompletterande utbildningarna med 25 miljoner, för att därefter trappa upp det till 30 miljoner om året fram till 2019. På motsvarande vis kommer vi att öka anslagen till UHR med 8 miljoner i år, och sedan 12, 5 miljoner de kommande åren, uppger Helene Hellmark Knutsson.
Lunds universitets rektorsråd Bo-Anders Jönsson slår ifrån sig kritiken från Helene Hellmark Knutsson om att lärosätena kan ta ett större ansvar för att hjälpa de utländska akademikerna. Det finns helt enkelt inte resurser, menar han.
– För tillfället har vi inte ens råd att satsa på våra grundutbildningar, säger han och fortsätter:
– Vi har förhållit oss till det regelverk som finns. Vi får helt enkelt inte släppa in studenter på utbildningarna som saknar den rätta behörigheten och har inte de resurser som krävs för att göra motsvarande bedömningar. Däremot anser jag att lagen borde skrivas om, för att det ska bli lättare för oss att ta emot studenter med utländska examina, säger han.
Som det ser ut för tillfället lider arbetet med att hjälpa de utländska akademikerna in på lärosätena med många problem. Lång väntetid, byråkratiska missar, antagningskrav som är svåra för många att uppfylla till följd av deras utbildningsbakgrunder. Därtill lider lärosätena av resursbrist, och samordningen kring hur skolorna ska validera studenternas utländska examina är bristfällig. Kanske kan den senaste tidens satsningar leda fram till att dessa problem till viss del åtgärdas. Men det råder fortfarande stor oklarhet kring hur detta ska ske.
I SOL-kafeterian tittar Alaa ner i sin kaffekopp. Vid bordet bredvid sitter en grupp studenter och gör klart ett grupparbete. Han måste höja rösten för att överösta dem.
– Det är så mycket tid som har gått till spillo för mig. När man flyttar från land till land. Så många år.
Frågan är hur lång tid det kommer ta innan han kan sätta sig vid bordet bredvid i stället.
Fakta – att komma in på universitetet som nyanländ:
Efter att man beviljats upphållstillstånd i Sverige som asylsökande upprättas en etableringsplan för den nyanlände av Arbetsförmedlingen som sträcker sig över två år. Etableringsplanen innehåller bland annat undervisning i svenska och arbetsförberedande åtgärder. I januari var det nästan 14 000 tusen i etableringsuppdraget som hade eftergymnasial utbildning på två år eller längre. Genomsnittstiden för att få ett utländskt examina bedömt av UHR är fem månader. Uppskattningsvis har mellan tjugo och trettio procent av alla asylsökande en eftergymnasial utbildning.
Författare:
Marcus Bornlid Lesseur & Gustav Wirtén
