Nu måste vi ställa oss upp för doktorandernas rätt till trygga och likvärdiga villkor. Det menar Lundagårds utbildningspolitiske krönikör Sebastian Persson.
På DN debatt den 12 april ställer två professorer ökad trygghet för doktorander mot ett minskat antal platser på forskarutbildningarna.
I stället för att öka tryggheten för de som antas till forskarutbildningen vid svenska lärosäten, vill de två professorerna i stället försämra villkoren för doktoranderna för att kunna öka kvantiteten och på så vis ha råd att anta fler.
Debatten om högre utbildning är alltså ännu en gång landat i en viktig värdediskussion. Vad är det som ska styra vår forskning och utbildning? Humanism eller kapitalism?
För mig är valet enkelt. Att skapa bra förutsättningar för de som verkar vid våra lärosäten är en grundförutsättning för att vi ska nå bra resultat. Lärosätena likt andra delar av Sverige ska konkurrera med kvalitet och trygga anställningar.
Kvalitet kan inte reduceras ned till frågan om hur många doktorander som kan antas. Precis som att jämställdhet och internationalisering inte bara kan bedömas utifrån antalet individer från en viss grupp. Kvalitet är ingen nyckeltalsfråga – kvalitet är en fråga om innehåll och strukturer.
Visst, stipendiefinansierade doktorander är ett enkelt sätt att billigt öka antalet doktorander, men det skyddsnät som erbjuds dem är inte jämställt med det en anställd doktorand har.
Utöver ett illa utbyggt skyddsnät erbjuds inte heller något som motsvarar de anställdas löneutveckling. Det innebär att det automatiskt skapas en stor inkomstspridning mellan doktoranderna. De stipendiefinansierade doktoranderna diskrimineras alltså kontinuerligt av systemet. Det är inte de värdena vi borde bygga Sverige och högre utbildning på.
Att skapa bättre förutsättningar för doktorander som är antagna vid svenska lärosäten gynnar inte bara den enskilde individen, utan gynnar även forskningen. En trygg arbets- och studiesituation skapar förutsättningar för bättre prestationer. Osäkerhet skapar däremot stress och andra former av psykisk ohälsa, vilket i sin tur resulterar i sämre prestationer.
I slutändan handlar det om människosyn och människovärde. För mig är det en självklarhet att alla doktorander har lika rätt till en trygg anställning. Det är inte en förmån som ska bero på din bakgrund eller vem som finansierar din forskarutbildning.
Jag väljer humanism. Vad väljer du?
