Uppsalas studentliv kommer att skildras på SVT. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur varnar för de konsekvenser serien kan medföra för studenternas kamp.
Förra veckan vankades det premiär för en ny serie på Sveriges Television.
Serien heter ”Studentens lyckliga dagar” och skildrar ett gäng studenters vardag i den lilla avkroken Uppsala, i vilken ett universitet av allt att döma är beläget. Och på sina håll har den rört upp starka känslor.
I studenttidningen Ergo har bland annat Max Hammarstedt bidragit med en av indignation skälvande krönika, där han beskriver hur han mitt i seriens första avsnitt ”slår ihop laptopen med en smäll och tänker ’fan, det här vill jag inte vara med om’”. Han känner nämligen inte igen sig i den verklighet som SVT presenterar.
Vad Max Hammarstedt vänder sig emot är programmets enögda fokus på fest och dekadens. En av de ekonomer vi får följa i serien slår belåtet fast att ”studentlivet är som en never ending charterresa”, men Max Hammarstedt håller inte med – alla studenter för inte en Ibiza-tillvaro i Uppsala. Han hade velat se en större mångfald.
Vidare uttrycker han en förhoppning om att kommande avsnitt kanske ska fokusera på ”stickcaféer [sic], intressanta föreläsningar och diskussioner om jämställdhetspolicies”.
Jag håller med Max Hammarstedt att ”Studentens lyckliga dagar” är en problematisk serie. Men av ett annat skäl.
Det är synd om oss studenter, för så fort vi lämnar våra akademiska ghetton möts vi av fördomar från det omkringliggande samhället.
Verklighetens folk har väldigt bestämda åsikter om hur studentlivet ser ut: folk fjantar sig med medaljer, ärtsoppskalas och Povel Ramel.
Dessa stereotypa uppfattningar har många av oss studenter sett som sin uppgift att bekämpa.
Vi har gång på gång förfäktat att vi studenter är som vilka människor som helst, om än mer belånade; att flera av oss är riktigt trevliga.
Tyvärr har SVT underminerat vår kamp.
När den vit-tandade ekonomen Jonathan Rex i början av programmet riktar sin champagneimmiga blick mot kameran och förklarar att ”man ska vara högst medveten om att studentlivet upplevs bäst genom sången” – varvid han och hans frackklädda sällskap stämmer upp i en munter dryckesvisa – befästs alla fördomar om oss studenter. Vi reduceras till sorglig studentikos skara i ett slag.
Om punschvältrandet fortsätter i de kommande avsnitten är risken således stor att utbredda studentföraktet i landet ytterligare accentueras.
Men förhoppningsvis kanske skadan till viss del kan repareras med en skildring av Uppsalas kokande stickkaféverksamheter.
