Cancersjuka ställdes mot barnlängtande under tisdagens Debatt i Lund. Men trots ett sådant känsligt ämne som ”rätten till barn” lyste engagemanget med sin frånvaro.
Inför veckans Debatt i Lund hade arrangörerna utlovat en diskussion om hur långt vi kan gå med gentekniken:
”I teorin skulle man i framtiden också kunna byta ut gener som handlar om annat än sjukdom – utseende, intelligens, idrottsliga eller konstnärliga talanger…”
Luddig frågeställning gav luddiga svar
Tyvärr nöjde man sig inte med detta utan ville också söka svar på en rad andra frågor kring allt från IVF och insemination av ensamstående kvinnor till surrogatmoderskap och aborter av foster med Downs syndrom.
Detta gjorde hela debatten luddig och ofta kändes det som om panelmedlemmarna svarade på olika frågor. Inte minst gällde det den fråga som både fick inleda och avsluta debatten, nämligen Andreas Ekströms fråga ”vart går gränsen?”
Gränsen för vad?
Vilken gräns han syftade på tycktes vara upp till fri tolkning. Något som mycket riktigt påpekades av flera av deltagarna i debatten
– Jag är filosof i grunden och jag reagerar på ordet gränssättning, eftersom det handlar om så många olika gränssättningar, sa Mats Johansson medicinsk etiker vid Lunds universitet.
Men han erkände strax därefter att för honom var den intressantaste frågan kostnaden för att hjälpa personer med barnlängtan. En samhällskostnad som enligt honom var tvungen att tas någon annan stans ifrån.
Adoption eller surrogatmoderskap?
Kostnadsfrågan var även en av de frågor som Helena D’Arcy, ordförande i den katolska rörelsen Respekt, såg som ett stort problem.
– Vad gör det här med vår syn på barn? Det finns ju redan 100 000-tals barn i världen. Men ändå lägger vi väldigt stora resurser på att ta fram nya barn i stället för att satsa på de som redan finns, säger hon.
Men efter ett inpass av Barbro Westerholm, politiker och medlem av socialutskottet och Statens medicinsk-etiska råd, angående det faktum att allt färre länder idag vill lämna ut barn för adoption fortsatte debatten in på frågor kring surrogatmoderskap och IVF och även här gick åsikterna isär.
– Jag har i dag en annan uppfattning om värdmoderskap efter att ha läst in mig på ämnet. Barn får aldrig bli en handelsvara, men om pengar inte är inblandade så tycker jag att man i vissa fall kan säga ja, konstaterade Barbro Westerholm.
Genteknik: Vad kan vi och vad bör vi göra?
Diskussionen kom så äntligen in på huvudfrågan kring genetik och Andreas Ekström frågade panelen om varför vi är så känsliga just när det kommer till frågan om genetiska förändringar.
– Därför att när vi förändrar genetiken så går det i arv, då gäller det inte längre bara en person. Jag tror att när vi väljer bort det som är annorlunda blir vi som samhälle fattigare, svarade Helena D’Arcy.
Aleksander Giwercman, professor i reproduktionsmedicin vid Lunds universitet, höll inte med och menade att han inte såg några större problem med detta eftersom genetisk behandling främst handlar om att förhindra allvarliga genetiska sjukdomar.
För en kort stund gick så debatten upp i tempo då Helena D’Arcy hoppade in och menade att hon vägrade att gå med på att man kallade Downs syndrom för en allvarlig sjukdom.
Varpå Aleksander Giwercman backade och sköt över ansvaret till politikerna för upprättandet av en lista över vilka sjukdomar som bör inkluderas i detta begrepp.
Barbro Westerholm avfärdade dock detta förslag med ett skratt.
– Tro mig, vi har försökt. Men det går inte att göra en sådan lista eftersom alla föräldrar är olika. Därför måste beslutet tas av föräldrarna, säger hon.
Barnens perspektiv drunknade i pengar
Efter ett tappert försök att vända på steken och i stället för att betrakta det ur de blivande föräldrarnas perspektiv, se det ur barnets perspektiv gled panelen strax tillbaka över till ett ekonomiskt perspektiv.
Främst handlade det då om kostnaderna för insemination av ensamstående kvinnor.
– Vården står inte inför en kollaps, vården befinner sig i en kollaps. Med hela avdelningar som måste ställas och livsviktiga operationer som ställs in. Canceroperationer och bukoperationer för att rädda liv och där tror jag att vi måste ta in prioriteringsperspektivet i de här frågorna. Någonstans måste pengarna komma ifrån, säger Helena D’Arcy.
Det alla i panelen till slut tycktes kunna enas om var att frågorna var viktiga och borde diskuteras mer men inte här och inte nu.
Sammanfattningsvis
En spretig och rörig debatt som hade tjänat på ett smalare ämne och betydligt tydligare frågor. Dessutom var det tråkigt att alla paneldeltagarna bemöda sig så hårt om att dölja sina egna känslor och tankar i debatten, detta gjorde att den trots sin intressanta grundfråga aldrig tog fart.
Undrar om vi någonsin kommer få se en debatt i Lund i vilken de inbjudna deltagarna faktiskt tillåts debattera mot varandra utan en överdrivet stor rädsla för att trampa någon på tårna?
Debatt i Lund arrangeras av Lunds universitet och Samhällsvetenskapliga fakulteten i samarbete med Lunds universitets studentkårer, Akademiska Föreningen och Sydsvenskan.
Rubriken för tisdagens debatt var ”Rätten till barn – och rätten till ’rätt’ barn” Samtalet modererades av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan.
I panelen satt:
Mats Johansson – medicinsk etiker vid Lunds universitet
Helena D’Arcy – ordförande i den katolska rörelsen Respekt
Barbro Westerholm – (L), medlem av socialutskottet och Statens medicinsk-etiska råd
Aleksander Giwercman – professor i reproduktionsmedicin vid Lunds universitet.
