Att plugga vid ett universitet ställer krav på ett stort ansvarstagande från den enskilde studenten. Utbildningspolitiska krönikören Sara Thiringer tror att det innebär mer ont än gott för studenternas psykiska hälsa.
Redan på introduktionsmötet i höstas fick vi nya studenter lära oss att universitetsstudierna bygger på stort eget ansvar.
Du måste själv se till att läsa i takt med studieplanen, börja med hemtentorna i tid och komma på seminarierna. Tar du inte dina poäng kan du förlora ditt CSN, men i övrigt händer inte särskilt mycket och ingen riktigt märker om du har problem. Detta egna ansvar anses vara en del i att “bli vuxen”.
Men i det här fallet handlar “vuxenlivet” nästan helt om att bli förberedd för arbetslivet, där den form av eget ansvar som universitetsstudierna ska drilla dig i faktiskt sällan existerar. På en arbetsplats har chefen stort ansvar för uppföljning och stöttning både av sina anställdas arbete, och deras mående.
Universitetet har ett liknande ansvar, åtminstone för studenternas mående – men det märks knappast.
För hur mår vi egentligen? Inte bra, direkt. Enligt SCB har den psykiska ohälsan hos unga tredubblats sedan 90-talet, och den har ökat mest i gruppen 20–24 år. I stort sett presenteras bara en lösning för lundastudenterna: Studenthälsan.
En i dagsläget överbelastad, och samtidigt allt för okänd, mottagning som bara kan hjälpa om ohälsan är direkt studierelaterad eller påverkar möjligheten att studera. Då kan Du söka hjälpa. Lösa Dina problem.
Trots att panikångest och depressioner är närmast ett folkhälsoproblem uppfattas det fortfarande som otroligt privat, och ska därför lösas individuellt.
Det får mig att undra: Varför glorifierar vi “det egna ansvaret” som vi gör? Det kanske kan ge en del viktiga lärdomar, men bristen på lärarledda timmar, organiserat häng med de andra i klassen och bevakning av tentaplugget har onekligen sina nackdelar.
Det blir en katalysator för ensamhet, som både i sig kan orsaka ångest, oro eller nedstämdhet och som försämrar våra möjligheter att upptäcka och behandla någon i god tid. Om allt annat i studentlivet är på eget ansvar, blir det svårt att hantera den psykiska ohälsan som det kollektiva problem det uppenbarligen är.
Nej, jag saknar faktiskt någon som håller koll. Jag saknar det både från gymnasietiden och från de tre år jag arbetade heltid innan jag kom hit. Jag tror att en viktig lösning för måendet hos oss samhällsvetare är mer tid med lärare och annan personal.
Det skulle kosta pengar och minska vårt egna ansvar. Men jag tror att vi skulle må bättre. Och tanken på det dämpar i alla fall min ångest.
