Det utlovades live-uppdatering från tandem, men istället erbjuder jag en sunkig tillbakablick långt efter att dammet lagt sig i Lundagård och svetten/alkoholen/smörjoljan gnuggats bort från blåmärkta ben. Förlåt.
Men vad är detta magiska mystiska spektakel som det vrålas om på gatorna i försommarvarma Lund?
Konceptet är enkelt – buss till Göteborg, tandemstafett tillbaka, allt medan alkohol pumpar genom kroppen. Verkligheten är mycket mer komplex, svårbeskriven och ogripbar. Vad hände egentligen de där timmarna på väg söderut?
Allt kommer tillbaka i fragment, blixtrar förbi som i en dröm. Asfalt som gungar när ett disco når något slags klimax på Coops parkering. Rödvid dricks ur en redbullburk och vi skriksjunger Hotline bling. Jag biter någon i näsan. Hårt. Tång mellan tårna när vi badar i Båstad. Förvirringen när bussen för sista gången saktar in och vi är tillbaka där allt började.
Jag och min eminenta tandemteammate Jasmin hade turen (eller kände vi rätt människor i toppen? Hade jag utövat utpressning mot ledningen med hjälp av min direktkoppling till media? Det får ni själva spekulera i) att börja vår sträcka i Falkenberg 04:30 och i takt med att solen klättrade upp över skogsbrynet susa fram bland vårgröna fält. Allt var stilla runt oss, inte en bil syntes till. En stund kändes det som att jag såg rätt in i något gudomligt och övernaturligt. Sedan swishade Krischan förbi (på fel sida!), Jasmin skrek åt mig att öka farten och vadmusklerna skrek åt mig att sluta upp med detta vansinne.
Det är en annan värld, ett slags uppehåll från verkligheten. Studentlivet komprimerat och koncentrerat till 30 timmars galenskap. Glöm allt vad heder och samvete heter. Släpp stolthet och låt skammen ta semester från kroppen. Skrik för glatta livet hejaramsor som skulle fått vilken riktig människa som helst att kvida av skämmighet. Fistpumpa tills du får träningvärk. Kissa på parkeringsplatser. Kissa i rabatter. Kissa i havet. Här finns ingen inom räckhåll som kan döma.
Man skulle kunna säga att Tandem förändrar en. Att man inte kommer ut på andra sidan som den man en gång var. Man blir starkare, förstår bättre hur glädjerus och utmattning kompletterar varandra.
Jag tror dock mest att man blir ganska jobbig att umgås med i några dagar, innan man fått ur sig alla rätt ointressanta berättelser om den där gången vi kissade utanför en lada och jag brände sönder armen på en brännässla.
