Få saker verkar röra upp så mycket känslor som studenter som vill ha mer rättigheter eller bara må bra. Varför då? Det undrar studentlivskrönikör Andrea Ax Karlsén.
Det är få saker som upprör så mycket som när studenter vill ha fler rättigheter.
Häromveckan blev det stor uppståndelse när Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Sara Thiringer hävdade att universitetets individualistiska tänkande gör oss stressade. Krönikan blev utmålad som satir och enligt kommentarerna ”märks det att nittiotalisterna nu har äntrat universitetsvärlden”.
Så fort det snackas om att någon ska ta hand om studenter, finns det ett starkt motstånd. Det kräks i folks munnar och det hatas öppet. Studenter har ju tagit hand om sig själva i alla tider, varför ska denna 90-talsgeneration av tuggummituggande, popmusiklyssnande latmaskar få hjälp?
Det finns tydligen en äckelkänsla kring studenter som inte vill lida av ångest och stress. En av kommentarerna i Lundagårds fält påpekar vackert: ”Människor som skribenten här vill ha allt serverat. Inget eget ansvar. Inga egna initiativ. Det ska vara som när man var liten: Mata mig, byt min blöja och ge mig min napp.”
Detta ger bilden av att vi som studenter antingen ska vara jävligt duktiga på att plugga, eller så tillskrivs vi epitetet förvuxna bebisar. Eller Generation Ego, som så många kallar oss.
Som tidigare påpekat har problemet med psykisk ohälsa ökat sedan 90-talet – och främst bland gruppen som i dag kallas för 90-talister.
En samhällsgrupp som, enligt många av Sara Thiringers kritiker, har fötts med silversked i mun, som aldrig fått höra ett nej av sina föräldrar, och som anses sakna empati. Men också en samhällsgrupp som mår allt sämre.
I ett inlägg skrivet av Camilla Almqvist Téran (Sydsvenskan, 2014), beskrivs i stället den bild av 90-talister som jag själv känner igen.
Vi sliter röven av oss varje helg med extraarbete för att kunna hyra en pytteliten etta i andrahand, och har inte sjukt mycket pengar kvar till att på egen hand betala någon psykolog när vi hade behövt det.
Enligt en intervju med journalisten Ana Udovic (Sydsvenskan, 2014), som gett ut boken ”Generation Ego: Att fostras i en narcissistisk kultur”, är den stora anledningen till varför vår psykiska hälsa försämras att vårt samhälle blivit allt mer individualistiskt, och att vi tror att vi måste lösa våra problem helt själva.
Psykisk ohälsa blir allt vanligare – och det existerar absolut bland studenter. Och kan vi som ett samhälle göra något åt saken, varför i hela fridens namn skulle vi inte vilja göra det?
